söndag 27 november 2011

591

Jag har så många vänner som älskar mig. Som verkligen, verkligen ÄLSKAR mig. Som väljer mig och tycker att jag är klok och fin och värd allt det bästa.

Dom är det bästa, vackraste och mest värdefulla jag har. Alla är guld, diamanter och hem. Min ryggrad, mina lungor. Jag vet att det inte anses lika attraktivt att blogga om sina vänner som att blogga om sin partner. Det drar inte till sig samma "awww"-känslor. Jag tycker att det är tråkigt. Mina pojkvänner, och då främst Victor, har utvecklat mig jättemycket och alla historier har varit storartade. Men från mina vänner har jag fått en familj. En familj dit jag får komma smutsig och nerdekad. En familj där jag får vara jag, vad det jag:et än betyder för stunden. Mina vänner ÄR kärlek. Den renaste och vackraste kärleken.

Utan dom finnes jag inte. Om jag så är på botten slutar det aldrig vara sant. Utan dom kan jag inte andas, existera, leva. Dom går inte åt mig, dom hjälper mig att se att jag har muskler. Utan dom finnes jag inte.

Jag tror inte på kravlös kärlek, men hos dom har jag det närmsta man kan komma det. Full acceptance. Total love.

Jag älskar dom. Jag älskar dom, älskar dom, älskar dom. Och ja, jag talar främst om kuddkrigsfamiljen men även om dom andra. Dom som bor i mitt hjärta. Alla dessa livslånga kärlekar jag inte kan förstå att jag har förmånen att ha i mitt liv. Dom klokaste, snällaste, smartaste, finaste, bästaste personerna. Som är mina. MINA! Som låter mig vara deras. Som älskar mig i alla skiftningar, var jag än befinner mig. Som alltid älskat mig. Genom tro och tvivel och himmel och helvete och liv och nästan-död.

Jag kan inte säga att ingenting annat spelar någon roll, för det gör det. Men i slutändan kan jag aldrig falla helt och totalt, även om jag tror att jag gör det, för dom är där. Dom är där och håller min hand och älskar mig och förstår mig och älskar mig än mer.

Ofta önskar jag att jag kunde återgälda detta stora, men jag tror inte att jag kan det. Jag vet inte hur jag lurat dessa fantastiska personer att vara mina livslånga vänner, jag vet bara att jag aldrig vill stöta bort dom. Jag vill ha dom i mitt liv alltid.

Utan dom går ingenting.

Älskade ni, som kanske inte läser min blogg längre men ändå: jag älskar er. JAG ÄLSKAR ER! Jag älskar er så hjärtslitande mycket. Ni är alltid närvarande hos mig, i mig.

Tack för att ni finns. Tack för att ni är just ni och inga andra. Låt ingen ändra på er grund. Ni är så himla kompetenta och kloka och fina och ni kan allt, allt, allt.

Kunde man gifta sig med vänner skulle jag gifta mig med er. Ni är mitt föralltid. Jag älskar er in i evigheten ni tror på. Jag älskar er så himla himla himla mycket. Alltid, alltid, alltid.

4 kommentarer:

belle sa...

& nu började jag grina för det här var så jävla fint

Lissie sa...

Fint! Och viktigt. Precis som allt du skriver!

Johanna sa...

<3 älskar dig!

S sa...

Alltid <3