Det sista inlägget

Det är dags för mig att avsluta den här bloggen. Min tonårsblogg, ungdomsblogg, min dagbok som jag behövt så intensivt så länge.

Som varit med mig i uppbrott. Som varit med när jag velat dö. När jag har varit oerhört, fruktansvärt sjuk, så sjuk att ingen trodde att jag nånsin skulle bli frisk igen. När jag stångats mot soc, FK och AF. När jag blivit kär och lämnad. När jag varit kär och blivit slagen och hållit det utanför bloggen. När jag vågade erkänna att jag blir kär i tjejer. När jag äntligen vågade komma ut som lesbisk.

Jag har läkt i mina familjerelationer och går i terapi för misshandelsrelationen jag en gång var i. Jag har börjat älska min hembygd, fått alla år av undanträngd hemlängtan sköljd över mig i ett.

Jag är 26 och relativt vuxen och har det väldigt bra och jag tänker aldrig på att jag har den här bloggen längre. Jag tror inte den behövs mer. Om ni vill följa mig nånstans heter jag josefinander på instagram.

Tack för allt.

Vi avslutar med ett avslut på året-lista.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Klippte film, intresserade mig för växter och odling, blev frisk (nåväl, inte friskförklarad i vården, men av mig själv) från en depression dom sa var kronisk.

Vilka länder besökte du?

Höll på att svara "inga", kom på att jag var i Australien i april och maj eftersom min farfar fyllde 90.

En mobilanteckning:

Jag har mest olika inköpslistor i mina anteckningar, men den här skrev jag när jag satt på en färja i Sydney och funderade på hur jag skulle komma vidare/göra om min filmjävel:

"Jag tänker på alla gånger jag prata högt för mig själv för å se om jag prata rikssvenska än. Precis som om jag försökte lära mig ett nytt språk. Jag undrar om du nånsin gjorde så, om du nånsin försökte bli någon ny eller om du var utdömd från början. Jag undrar vem jag hade vare om jag tillåtit mig tala som jag gjorde i huvet."

Sen kom jag hem och skrev om hela manuset efter det stycket och filmen blev vad den är nu.

Är det något du saknade år 2016 som du vill ha år 2017?

En flickvän, typ. Trodde jag hade hittat en men jag ville vara ihop med henne och hon ville inte vara ihop med någon.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

Minns aldrig nånsin specifika datum från några år. Men en minnesvärd grej hände på natten mellan julafton och juldagen men det e en hemliiisssss. 

En gång du grät:

Jag satt i min soffa och hon ville inte vara ihop med mig och det enda jag kände var att jag är damaged goods, för evigt och alltid oälskbar. 

Jag satt vid mitt skrivbord på jobbet, markerade min sequence där jag hade hela min jävla filmjävel som jag hade fastnat i och raderade den helt. Och började om.

Jag satt i mammas soffa och kollade om jag fått min tågbiljett och det hade jag men mest av allt hade jag fått ett väldigt viktigt mail.

Jag satt i min systers trädgård och frågade min systerdotter vem Jutti är, och hon svarade (jose)Fiiiiin!

Det är alla fyra gånger jag gråtit det här året. Kan inte gråta mer än några få tårar längre.

Vad var din största karriärsmässiga framgång?

Att jag kollade igenom min film och kände: nu sitter alla klipp, nu är ljudet bra, färgkorrigeringen får duga tills jag hittar någon som kan göra det. Nu är den klar. Det där mailet som är hemligt. 

Bästa läsupplevelse?

Gud, minns inte vad den heter nu, men ett seriealbum. Jag håller sakta, sakta på att hitta tillbaka till min läslust. Att depressionen stal min läsförmåga är inte så kul, men nu, x antal år efter insjuknandet, längtar jag efter boken jag läser igen.

Bästa tv-serie?

Har sett FÖR MÅNGA. Minns inte vad som greppat mig speciellt mycket. Har sett mängder av reality. Men ok: Broad City tycker jag att alla, alla borde se. Det är så jävla kul.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2016?

Kan fortfarande inte lyssna på musik. En enda låt har greppat tag om mig på hela det här året och det är Fredag morgon av Frida Hyvönen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare, stabilare, lyckligare, allt har varit så jävla mycket bättre det här året jämfört med exakt alla andra i hela mitt liv. Framför allt: i somras var jag jätteledsen, superduperledsen, minns inte varför men ledsen var jag. Och jag insåg att nu. Nu kan jag bli ledsen utan att det är ett symptom för depression. Har då aldrig blivit så glad över att vara ledsen som då.

Vad önskar du att du gjort mer?

Hälsat på vänner som bor på andra orter. Men i övrigt har jag fan i mig hittat nåt jag aldrig haft tidigare: balans. Jag vilar, är aktiv och mår bra för det mesta. 

Den maträtt du åt oftast 2016?

Potatis, sås och linsbiffar. Så kreativt... 

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Fortsatte min tradition att gå på bio. Såg fantastic beasts, drack en födelsedagsdrink, hade d gott.

Högsta önskan just nu?

Asså min absolut högsta önskan är att min film ska vinna massa jävla priser, så jag får skitmycket pengar och kan fortsätta göra film. Det du, Josefin för fyra månader sen som aldrig skulle göra det här igen, det trodde du inte va.

och så önskar jag förstås att världsläget bara ska förändras, prick nu på en gång, men har tyvärr inga höga förhoppningar om det.

Vad fick dig att må bra?

Träning men det e ju skittråkigt. Mina kompisar, att jag ätit bra och regelbundet, att fotbollslandslaget tog silver i OS, min systerdotter, mina fastrar, att trivas i min lägenhet och i mitt liv och med mig själv. Min medicinering.

Vem saknade du?

Utöver dom som står mig nära som inte bor nära: ingen. 

Vad är du mest stolt över?

Att jag slutförde min film och kämpade på även när det var det VÄRSTA och TRÅKIGASTE jag gjort i hela mitt liv. Att jag pushat mig själv att göra grejer som kanske inte är så kul, men som jag mår bra av. Att jag hållit fast vid min devis att vila och fika är livet, samtidigt som jag börjat älska att träna. Att jag insåg när psykiatrin började få mig att må sämre än jag gjorde, och därför slutade tro på att dom ska hjälpa mig och försökte hjälpa mig själv. Att jag vuxit som människa och älskar mig själv med en stadig hand, att jag kan erkänna mina dåliga sidor utan att det blir katastrof inombords.

Så. Tack för allt, detta år som alla utom jag hatat. Tack för allt, shadows of echoes och ni läsare som hängt kvar efter alla månader av inga inlägg.

Tack! Vi ses.

nåra nedslag

• är urtrött på min arbetsträning. jag är glad över att få göra min film och jag jobbar så jävla hårt med den, det är kul, men jag är trött på alla andra som går där. Men bli inte bättre då, gå inte vidare med livet, skit i det vill jag bittert säga till alla som gått där i flera år och som skriker och gormar över att det är OMÖJLIGT!!!! att komma i tid till klockan 11. jag FATTAR att alla har olika förutsättningar och att jag har tur för jag har ett nätverk runt mig men någon gång måste man också inse att det krävs hårt arbete för att må bättre. att "self-care" inte är att ligga kvar i sängen när allting skriker runtomkring, self-care är skittråkigt. recovery är vidrigt och pissjobbigt. för det man måste göra är allt det där som inte går: fixa en ok dygnsrytm, äta regelbundet, gå ut ur lägenheten, diska den där disken. jag vet att det finns massvis med sjuka människor som inte klarar det där, men det är för att dom behöver rehabilitering och behandling. och då ska man kanske inte gå i arbetsträning, om man inte kan ta det på allvar. jag vet inte, har väl blivit osympatisk. men jag är fett jävla trött på att göra andra människors jobb eftersom dom har "problem".

• har börjat ÄLSKA växter och det är det bästa jag gjort för min psykiska hälsa. 

• min kropp beter sig märkligt, så fort jag inte äter efter schema så svimmar jag, har bytt medicin och allt för det, och jag ledsen och fundersam av det och idag ba: men jag mår kanske inte bra av att va vegetarian??? jag kanske har TARMCANCER?? jag är egentligen ingen hypokondriker. tvärtom snarare, det driver min rumskompis till vansinne att jag vägrar sätta igång en utredning om endometrios (jag är av åsikten att "det räcker med åkommor för mig nu faktiskt!", hon hävdar att det är en åsikt man ej kan ha). iallafall, jag funderade på det här. varför jag griper så många grejer ur luften istället för att bara inse faktum: jag har varit allvarligt sjuk. jag har stått under hot om sondmatning i flera år eftersom mina muskler i svalgen inte fungerade och jag inte fick i mig någon näring. jag har haft så svåra brister, och varit så sjuk i min smärtsjukdom, att jag inte kunnat gå utan stöd. jag har varit så sjuk att det drev mig till en svår depression jag kanske aldrig får sluta medicinera. jag har förlorat massvis av år. min kropp är inställd på svält. och då är det kanske inte konstigt att min kropp inte är jätteglad, att den beter sig märkligt och skickar signaler åt alla håll när jag inte äter lunch förrän kl 15. jag är så djupt inne i min tillfriskning att jag inte tänker på det här, hur illa det faktiskt var, hur jävla dåligt jag har mått. att jag kunde ha dött. det gör ont att tänka på. lilla kroppen. tack för att jag överlevde. jag ska sluta ropa cancer.

• på tal om att vara sjuk och allting: snälla snälla snälla människor sluta med denna självspäkning. alltså på riktigt snälla sluta. är du sugen på fika? fika då!!! vill du äta godis men det är ju INTE LÖRDAG asså snälla ät godis. vad är det värsta som kan hända? att du blir rund och mjuk och härlig och njuter av livet istället för att förneka dig själv saker hela tiden? oh no. häromdagen hörde jag nån som sa att hon brukar ta bilder av fina tårtor så hon kan njuta av dom för hon kan ju inte äta dom. LÄGG AV!!!! ät tårta för fan. känns det helt omöjligt och som att du vill gråta när du tänker på att fika och tillåta dig själv att njuta av livet? sök dig till vården, det låter som att du har en ätstörning.

• det finns en tjej som heter Nina som bor i Malmö, hon är lång och ståtlig och den snällaste på jorden och vi dejtar och jag tror att vi kommer bli ihop snart. nettbuss får jättemycket pengar av mig och jag längtar efter henne jämtjämtjämt och när vi är med varandra är det som att kliva in i en värld där bara hon och jag finns och jag som alltid hatat att dejta folk, jag känner mig bara trygg och glad. jag har aldrig kommit ut till min familj men jag berättade om nina för min syster. Nina e den finaste jag nånsin träffat. det kan hända att jag skrev alla tidigare punkter bara för att ha en ursäkt att få berätta det. 

rasbiologin och vad det gör med oss och några årtal

I slutet av 1800-talet beslutade Sveriges riksdag om att svenska Tornedalen skulle försvenskas. Strategin var att erbjuda enorma bidrag till utfattiga koloniserade tornedals-kommuner om dom endast erbjöd skola på svenska, och ingen alls på meänkieli. I början av 1920-talet var projektet lyckat: ingen undervisning på meänkieli fanns längre kvar.

1927 föddes min mormor i Karesuando socken i norra Tornedalen. Några år tidigare hade hennes mormor skickats till ett mentalsjukhus i Luleå. Hon dog där, på sjukhuset, och kroppen fick dom aldrig hem eftersom den skulle användas till "vetenskapen". Hon var same.

Min mormors mor bytte på 1910-talet namn från det samiska Marianna till det "mer svenska" Mariana. Det var hela anledningen till att hon gjorde det. För att få bli "mer svensk".

Mormors familj talade aldrig någonsin högt om att dom var halvsamer. Det var skamligt nog att vara tornedalingar, att därtill också vara samer var bara för mycket.

Marianas mor dog på sjukhuset och hennes kropp användes till "vetenskapen" och dom fick aldrig aldrig hem kroppen dom fick aldrig aldrig begrava henne. Samtidigt började Marianas barn skolan och blev slagna när dom yppade ett ord meänkieli.

Dom fick lära sig om Smålands sjöar, dom blev hånade av sina lärarinnor för att dom talade så ful bruten svenska och när dom inte hittade orden på det främmande språket och sa något på meänkieli blev dom slagna och mormor har skämts i hela hela sitt liv för den hon är.

Det här har hon sagt så många gånger: jag har inget språk, jag har bara ord. 

Det var en uttänkt politiskt strategi som fick henne att känna så. Svenska staten offrade henne för att vi som kommer efter inga andra språk sku ha jämte svenskan. Regeringen klubbade igenom skammen som satte sig i hennes ryggrad för att vi som kommer efter inte sku va samer, inte sku va tornedalingar, att vi bara sku vara svenskar

och det gör mig så jävla ont att dom lyckades

och det gör mig så jävla ont att svenska staten alltjämt är en fascistisk stat byggd på rasbiologi

och det gör mig så jävla ont att fascistiska svenska staten fortfarande klubbar igenom fascistiska lagar

ja alltså - det vi får lära oss om sverige som en humanitär stormakt är en lögn. Palme var relativt fin med flyktingmottagandet, men samtidigt har vi alltid sålt vapen och ammunition till krigsområden, samtidigt har vi tvångssteriliserat oönskade medborgare ända till 2013 (och slutade då endast efter en modig grupp stämde svenska staten och fick rätt).

När vi hyllar "folkhemmet" hyllar vi en i grunden fascistisk ideologi och tanke om ett Vi som får ha det bra och att samhället tar hand om Oss, på bekostnad av grovt underpriviligerade grupper som gjorts till Den Andre. Historiskt sett har det varit samer, romer, intellektuellt funktionsnedsatta etc. Det var så folkhems-idén började och det får vi inte glömma.

Folkhemmet vattnade ur min mormors familj och historia och kultur så att vi som kommer efter inte längre har tillgång till det. Det är personligt, för mig och så många andra.

Sverige har inte försämrats. Sverige har alltid varit såhär.

anniversary

Nu är det över ett år sen jag gjorde slut med Victor och jag minns det så här:

Vi är i hans nya lägenhet och vi bråkar hela natten. Hela, hela, hela natten. Han säger: sist vi var ihop och jag började på folkis så var det som att du inte passade in i mitt nya liv och jag tror att det känns så nu med. och det är som knivar i mig för det han säger landar i mig som en bekräftelse på vad jag hela tiden känt vad jag hela tiden trott: att jag är ett verktyg för honom att komma vidare i livet, att pusha honom stödja honom vara en stöttepelare och vad får jag tillbaka vad får jag tillbaka vad får jag egentligen tillbaka.

Några månader tidigare har han slutat gå hos sin terapeut, jag var emot det hela tiden, sa: men om du inte tycker att det fungerar med den här, prova den andra som du också blivit erbjuden att gå hos? och han har svarat nej och slutat gå. Nu ligger vi i hans säng och bråkar och jag gråter och han säger att jag tvingade honom att sluta gå hos sin terapeut.

Så där gör han hela tiden, vänder verkligheten så att den ska passa honom, och ofta ofta ofta börjar jag tro att han har rätt men den här gången vet jag att det inte var så och jag säger det till honom han reser sig ur sängen i vredesmod i ilska han går in på toaletten och smäller dörren.

På morgonen är jag helt urlakad, jag sätter mig på vagnen gråter hela vägen hem jag är så trött jag är så trött jag är så trött.

Ska det vara så här? Ska det verkligen vara såhär, ska jag kräla för honom, igen och igen och igen kräla för honom, hur mycket ska jag behöva ge utan att få något tillbaka, varför accepterar jag det, varför älskar jag honom så mycket när han behandlar mig så dåligt.

Jag funderar på hur jag ska lösa det här, hur jag ska ändra mig för att bli den han vill ha, hur jag ska byta ut mig bli en annan. Jag tänker på det min kompis K sagt:

josefin jag vet att du älskar honom men han får inte göra såhär. Han får inte det, han får inte. Om och om igen: han får inte det, han har inte tillåtelse, du är en av världens bästa människor och han får dig att känna dig som världens sämsta och han får inte det. Hon har känt honom sen dom var tretton hon var den som introducerade oss och nu ställer hon sig kompromisslöst på min sida och säger: jag kommer aldrig, aldrig mera prata med honom. Aldrig aldrig mer. Han behandlar dig som skit och jag tolererar inte det. 

Jag går hem från vagnen med tunga steg och tänker på hur jag ska lösa det här och jag inser: jag ska inte det. Jag ska inte lösa det här. Jag ska gå.

Nu ska jag samla allt mitt mod och gå. För första gången i livet välja något bättre, något större, värdera mig själv högre och lämna det här som gör mig så olycklig, som håller fast mig i sömnbrist och depression och djup jävla oro.

Så jag lämnar honom. Han ringer mig flera gånger i veckan och är arg och vill vara min vän och jag tänker att jag ska vara hans vän men jag gör mig fri även från det.

Jag vill inte vara hans vän. En vän är någon som stöttar en älskar en för den en är.

Jag har varit hans vän och han har aldrig någonsin varit min.

Det är svårt att inse, svårt att acceptera det. Han, som varit min stora stora stora kärlek, som jag älskat så högt och villkorslöst. Allt har hela tiden varit på hans villkor, på hans ackord, jag har blivit kompis med hans vänner han har pratat skit om mina. Det är fruktansvärt att inse och jag saknar honom så mycket.

Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha det så.


Jag lämnar honom helt totalt och han ber mig aldrig om ursäkt.

I oktober sitter vi på samma spårvagn bara några säten ifrån varandra och vi ignorerar det säger inte ens hej ingenting och jag tänker: nu är jag fri. Långt inne i mig gör det ont, men inte så värst, han ser nedgången ut och det är inte längre mitt ansvar. Jag har inget att göra med hans missbruk, hans problem, med honom. Och i det blir jag fri och med det tänker jag:

allt det här jag har trott var kärlek har aldrig varit kärlek. Jag kan inte leva med en man. Jag har försökt så många gånger och jag kan inte leva ett heterosexuellt liv, jag blir så olycklig, måste jag verkligen vara olycklig?

och nä det måste jag inte jag måste verkligen inte det, det är inget krav att leva straight och kräla för att få vara en mans sidekick när det enda jag egentligen vill är att vara en superhjälteduo med en annan kvinna.

Och så gick det till när jag reste mig ur askan, gjorde slut med den jag trodde var mitt livs kärlek som egentligen var mitt livs sista man och gick vidare rakt mot en bättre framtid.

Det är cheesy men det är precis så det känns. Den första juni när det gått ett år sen jag gjorde slut och låg med en man för sista gången skålade jag i folköl med min bästis och jag är fri, jag är fri, jag är fri.

feminismen

jag tror inte på jämställdhet jag tror på frigörelse


.


sikta högre, kamrater.

Hotlamotte

Herregud vad han håller på, Joakim Lamotte. Skriker och gastar över odugliga kvinnor som inte kan föra sin egen kamp men som heller inte förstår att det är HAN som är alla döttrars/fruars räddare (för kvinnor är alltid en mans egendom!!!!!!!!!!!!!!!).

Jag skulle kunna säga så mycket om det här men det är så jävla fucking tröttsamt. Alla har redan sagt nåt.

Det enda jag tänker säga är:

En gång för inte så längesen fanns en man som verkligen kämpade för kvinnosaken! Han reste land och rike runt och föreläste om sexuella övergrepp, misogyn misshandel, och dom små maktmedlen i vardagen. Han var en kämpe! En go kille som trots att han var chef inom en stor statlig myndighet hällde upp kaffe åt kvinnor som var lägre än honom i rang. Han fick misogyna öknamn men han slutade aldrig kämpa.

Fy fan vad härligt!

Samtidigt som han föreläste om sexuellt våld köpte han kvinnors kroppar. Samtidigt som han föreläste om misshandel våldtog han tonåringar, BARN, han tog sönder dom helt både fysiskt och psykiskt.

År efter år höll han på med sin post som "jämtställdhetschef" som täckmantel. År efter år våldtog han barn.

Göran Lindberg hette han och jag hoppas att han dör en långsam smärtsam död.

Så påminn mig igen om varför vi ska lita på män som "kämpar för vår sak"? Som inte ens klarar av att täcka över hur dom egentligen ser på kvinnor, att vi egentligen är hans egendom, att vi inte kan föra vår egen talan, att vi BEHÖVER honom. Varför ska vi lita på honom, tro honom, varför ska just han vara skyddad vår kritik.

Det finns en jävla anledning till att många, många feministiska kvinnor inte litar på män. Suck it up för fan.

barndomsminne

Jag kommer ihåg när jag var barn, jag tror jag var nio, och jag började snappa upp det där som vuxna säger till barn, att flickor mognar snabbare än pojkar. Jag minns att jag inte alls kände så, jag var ganska omogen, hysteriskt politisk och lillgammal, men inte så..vuxen?

Jag började snappa upp det, att flickor mognar snabbare än pojkar, och jag minns att jag inte höll med, att jag tyckte att det var förvirrande. Ungefär samtidigt började vuxna män se på mig med en annan blick, dom började begränsa mig på ett nytt sätt

när några bekanta var och hälsade på oss gjorde jag och deras son kullerbyttor jag hade klänning på mig och mina trosor syntes och jag blev tillsagd av sonens pappa

hans son hade ingen tröja på sig och ändå var det jag som skulle känna skam över att mina trosor syntes när vi lekte.

Jag minns så många sådana tillfällen, när vuxna framförallt män gjorde mig medveten om min kropp som något annat än ett verktyg för lek, och jag minns skammen, hur jag tvingades att börja skyla mig.

Hur jag var tvungen att mogna fortare än jag ville, för min kropp blev plötsligt allmänt villebråd.