4

Jag önskar att jag var konkav.
Det spelar ingen roll att jag VET att jag är smal, att min mage är så gott som platt trots att jag äter alldeles för onyttigt och aldrig tränar. Det spelar ingen roll för jag önskar mig ständigt konkav. När jag står i duschen blundar jag när jag tvålar in mig för jag vill inte se fettet. Jag hamnar naken framför spegeln minst tre gånger i veckan och så står jag där. Drar i magen. Drar i låren. Måttar, mäter, gråter. Gråter gråter gråter. Tänker fan och helvete jag skulle kunna vara så fin. Om bara revbenen syntes lite mer. Om bara låren var lite mindre.

Om jag var konkav
vad vacker jag skulle vara.

Jag vet att det är olyckligt.
Jag har varit där. Jag har varit konkav. För något eller några år sen såg man rakt in i mina trosor om man kollade ovanifrån. Mellan mina höfter fanns liksom ingenting. Jag fick inte sitta i knä på mina kompisar för min rumpa var bara skinn och ben. Den gjorde för ont i deras lår.

Och jag VET, jag MINNS att jag var olycklig då. Så jävla olycklig. Att varje hekto som försvann från min kropp las till i huvudet istället. Att jag var nära att sänka mitt betyg i matte för det enda jag kunde räkna var hur många kalorier jag satt i mig i relation till hur många jag gjort av med. Att jag somnade varje natt, VARJE natt, av att jag inte orkade gråta längre.

Jag var konkav och jag var så jävla olycklig.
Ändå önskar jag mig konkav igen.
Trots att jag vet priset.

Jag önskar att jag var konkav.
Snälla snälla gör mig konkav.