6

Det har gått åt helvete så många gånger.
Jag har varit för efterhängsen tusen gånger. Fastnat för killar som inte alls vill ha mig utan som bara velat hångla. Fylleringt alldeles för många gånger. Träffat ute på krogen och hånglat och dagen efter hoppats på ett sms som självklart inte kommit. Struntat i hintar jag egentligen förstått för jag kan inte släppa taget. Jag vet inte hur man gör för att låta människor gå.

En gång kysste en kille mig efter att vi pratat ett tag. Direkt efter hånglade han upp fem andra tjejer i rad, mitt framför mig.

En annan gång var det jag som var jag svinet. Hånglade för hånglandets skull med en som ville ha mig. Någon som sa fina saker utan att få höra nånting tillbaka. Hånglade utan att känna fjärilar i magen och rus i handleden, med en som inte var med på att hånglet var högst temporärt och känslolöst.

Somnade nära för att jag tycker det är så jobbigt att somna själv, inte för att jag inte kunde tänka mig att somna utan den jag somnade bredvid.

En gång hade jag ett riktigt förhållande också.
Ett jätteriktigt.
Det höll i fjorton månader ungefär.
Och nej det är inte jättelänge. Det är drygt ett år och om man slår ut det på en vanlig svensk livstid blir det inte en stor del.
Men vi var väldigt seriösa ändå. Vi pratade om barn och om vår framtid. Inte på ett önskesätt. Inte dekadent och längtande, utan självklart. Vi visste att det skulle vara vi föralltid. Alla visste det. En vän till mig som avskydde kärlek ritade en teckning på oss som gamla. Det var så självklart att det skulle vara vi.
Sen tog vi slut.
Vi hämmade varandra. Vi fastnade i något gammalt istället för att utvecklas tillsammans så vi gjorde slut.

Jag var ärligt talat inte jätteledsen när det tagit slut men sen träffade han en ny tjej, nästan på en gång. Det var då det blev svårt att andas. Det var då jag hittade mig själv sittandes på golvet, stirrandes av all meningslöshet. Det var då jag lyssnade på sorgliga låtar och tänkte fanfanfan det var ju ömsesidigt vi sa ju hejdå tillsammans jag är inte dumpad jag borde vara över honom jag är över honom varför känner jag såhär.

Jag trodde fortfarande att det skulle vara vi föralltid, att vi skulle hitta tillbaka till varandra i slutändan men han hade henne och jag hade ingen och det dödade mig.

Jag tappade nästan allt hopp för kärleken.
Jag förstod inte hur man kan älska varandra så fruktansvärt mycket och tappa bort den kärleken. Jag förstod inte hur det gick till. Jag förstod inte vad jag skulle göra med mitt liv för den jag hade tänkt att det skulle ske med gjorde framtidsplaner med någon annan.

Det har gått åt helvete så jävla många gånger för mig.
Killar och jag, den romantiska kärleken, det har varit krokigt och långt och jobbigt och det har gått åt helvete. Jag har varit så himla ledsen. Jag har skrikit EVA JAG HÄNGER MIG FÖR KÄRLEKEN tillsammans med Håkan Hellström och faktiskt menat det.

Kanske är det därför jag är så rädd nu.
Jag är så jävla rädd att förlora honom för jag har förlorat alla andra.

Jag blir rädd när han inte hör av sig på några timmar, rädd för att han ska tycka att jag är så efterhängsen som jag har varit mot andra tidigare,
och jag blir rädd när jag inte säger fina saker hela tiden, rädd för att han ska tro att jag ser honom som ett tidsfördriv,
och jag blir rädd när det känns tryggt och självklart med honom, rädd för att vi ska älska varandra jättemycket och sen tappa bort det.

Det är min största rädsla,
att älska varandra jättemycket och ändå låta det gå åt helvete.
Både han och jag kan ta min efterhängsamhet och jag bekräftar ofta för honom att jag tycker om honom men hur sjutton gör man för att få det att inte gå åt helvete?
Jag har ingen aning.
Ingen aning alls.