9

Jag vaknar ofta om nätterna och vi ligger i varsin ände av sängen.
Jag klarar inte det.
Jag är en närhetsnarkoman.
Jag struntar i armar som domnar och att man inte kan röra sig och att sömnen faktiskt blir bättre när man har fritt spelrum.
Jag behöver närhet så himla mycket mer än vad jag behöver bra sömn.

Varje gång vi somnar tillsammans somnar vi ihopflätade. Hans händer på mina höfter. Hans kropp runt min kropp. Hans andetag vid min nacke.
Jag dör av det det är så fint jag älskar det så mycket (älskar honom så mycket)

men sen vaknar jag några timmar senare och vi har vänt på oss i sömnen. Vänt oss olika, vänt oss ifrån varandra och jag längtar alltid efter honom så mycket då. Vill bara närmare men vågar inte. Vill inte att han ska vakna och tycka att jag är klängig.

Vågar inte flytta mig närmare för jag är så jävla rädd att han ska vakna och putta mig från sig och sucka
så jävla fucking pissrädd för om han skulle göra det skulle ha ta sönder en bit av mitt hjärta

(jag vet att jag är alldeles för ömtålig men det är sant)

Så jag vågar aldrig
jag lutar mig fram lite och kysser honom försiktigt i ryggen. Andas nära honom. Bara några sekunder för att stilla min saknad efter honom

sen vänder jag mig om och håller mig själv i handen och låtsas att jag tycker om att få utrymme när jag sover. Låtsas att det är mitt eget val att sova för långt borta. Trycker min fot lätt mot hans ben för att få lite kontakt. För att slippa sakna honom så förbannat. Det fungerar dåligt men så somnar jag om ändå.