49

Såhär

jag tycker att frikyrkan är fin, på väldigt många sätt. Jag tar den ofta i mitt försvar när den smutskastas. Det är viktigt att poängtera hur mycket vackert, kärleksfullt och underbart som finns i den kristna, svenska frikyrkan

men samtidigt finns det ingenting som har skadat mig såsom frikyrkan har gjort. Den ständiga känslan av att vara FEL, den ständiga utestägningen, ensamheten i tvivlet, allt det har frikyrkan givit mig och allt det har drivit mig att vara väldigt olycklig i min tro.

Det finns väldigt mycket perfektionism i frikyrkan. Man ska visa hur god man är, hur bra man är, hur mycket man lyfter händerna under lovsång, hur vackert man lovsjunger medan man sträcker händerna, hur bra man ber, hur många vänner man tagit med till kyrkan och lett till frälsning.

Det är så mycket tävling i att ha en så bra tro som möjligt.
Det är en tävling som jag alltid, alltid, alltid förlorat.

Jag har tvivlat så länge jag levat. Jag har aldrig trott på gud och kristendom helt och fullt. Aldrig någonsin. I perioder har jag sagt mig ha haft en stark tro men det har varit rena lögner för att få vara med i tävlingen.

För tro mig, jag har varit med i den.
Jag har sträckt mina händer och jag har bett vackert och jag har fått höra att jag är en förebild i min tillit till gud.

Det är ungefär som när jag, under min mest suicidala period, fick åtskilliga komplimanger för att jag jämt var så glad och sprallig. Fina komplimanger baserade på ett lögnaktigt sätt att leva. Komplimanger för en fasad eftersom det bakom fasaden är för stort, svart och jobbigt.

Jag har alltid känt mig fel och dålig i min tro eftersom den helt enkelt inte har varit riktigt min. Jag har aldrig trott helhjärtat. Alltid tvivlat. Och då menar jag alltid som i alltid. I det första minner jag har av att jag tvivlat var jag tre år gammal.

Det här senaste året hände någonting.
Jag vet inte vad.
Jag slutade helt enkelt orka och jag lämnade, väldigt inofficiellt, alltihop.

Det hela är mycket förvirrat, stort och svårt.
Jag vet inte hur jag ser mig själv.
Jag ser mig definitivt inte som frikyrklig, knappt som kristen.

Det jag vet är detta:
Jag vet att jag har en tro för en värld utan en gud känns inte som att den går ihop. Jag ser ingen början utan något större än mänskligheten.

Jag vet att jag har en tro för om inte en gud älskar mig, vem ska då göra det? Det måste helt enkelt finnas något större som älskar mig villkorslöst. Jag vet inte varför men det måste vara så.

Så
jag tror jag ser mig som troende, men definitivt en agnostiker för man kan aldrig veta. Det finns ingen vetenskap. Det finns teorier och det finns hopp men det finns ingen vetenskap.

Men att kategorisera mig som kristen och alla krav som kommer med känns inte okej. Jag blir ledsen av bara tanken och man ska inte behöva bli ledsen av något som borde vara uppbyggande.

Det finns många väldigt fina bitar i kristendomen som alla borde ta till sig. Alla borde ta till sig det som, faktiskt, är själva grunden i kristendom; tolerans och kärlek, men ingen borde behöva vara med om intoleranta regler och oförstående ledarskap och allt det fula, kärlekslösa som, utan att be om lov, trängt sig in i en faktiskt väldigt fin religion.

Därför.
Därför kan jag inte se mig som kristen.
Därför orkar jag inte längre vara med i frikyrkliga sammanhang så ofta.

Jag klarar inte av reglerna, jag klarar inte av tävlingen, jag kan förstå så få delar av bibeln, har så svårt att leva på ett kristet sätt

men samtidigt har jag en tro som är djupare än mig själv.

Det kan få vara okej att det är så här
jag måste inte veta

Jag är så övermåttans lycklig att jag lämnade tävlingen för det kändes inte okej tidigare. Mitt tvivel är mänskligt och tillochmed ganska bra. Jag får ha det. Jag är fortfarande älskad, till och med av den potentiella guden jag så ofta inte ens vet om jag tror på.

Så här är det.
Det är förvirrad och stort och svårt och jag förstår väldigt lite av det. Mina känslor är ett stort trassel när det kommer till religion och tro. Kanske kommer jag reda ut en del av det, kanske kommer jag alltid att tvivla, jag vet inte.

Men det är okej hur det än blir och hur det än är så är det okej.