59

(och dom nattliga samtalen med mig själv)

Varför du inte är lycklig, josefin
(om jag nu inte är det):

För att du inte vet hur man gör, lycka är ett tillstånd du inte känner till, hur tar man sig till en plats man aldrig varit?

(Snälla säg att det är dit jag är på väg nu)

För att dina föräldrar. Sorgen. Kom över den, josefin, för i helvete kom bara över den. Hur länge ska du bära på den? Hur länge ska du älta? Näe, du kan inte prata med dina föräldrar om någonting. Jaa, livet kanske skulle kanske vara lättare om du kunde berätta för din mamma om din oro, om dina tankar, om dig och ditt liv, det kanske skulle vara lättare att leva om dina föräldrar kände dig, om dom brydde sig, älskade dig av kärlek inte av plikt. Dina andetag kanske inte skulle vara lika tunga utan skriken, manipulationen, skiten du tvingas svälja. Livet skulle vara bättre om dom var bättre men dom är dom, dom kommer aldrig bli något annat. Kom bara över det. Du har andra att ringa. Du har så många som säger "du får komma hit jämt", du har så många som du kan ringa när din oro blir för stark, du har så mycket stöttning, josefin förstår du inte att din familj inte är dina blodsband, din familj är dina vänner. Ingen kliché, sanning.

(Men hur kommer man då över det? Hur kommer man över ett problem man alltid levt med och alltid kommer att leva med, hur släpper man något bestående, hur slutar man gråta över något som drar ner en så, hur förhindrar man nerdragandet, hur gör man för att inte påverkas av något man lever med så konstant? Hur gör man det? Hur i helvete ska man göra? Jag har försökt i hela mitt liv men kommer aldrig längre än hit.)

För att,
ja,
hur ska man veta varför man inte är lycklig,
om man ens vet att man inte är lycklig,

kanske är jag inte lycklig för att jag söker lyckan i sådant som är förgängligt, för att jag baserar det på lösa grunder, lägger mitt hjärta på vägen och ser det köras över,

vad dum i huvudet man kan vara.