Jag har varit väldigt rädd dom senaste dagarna
rädd för att jag inte är tillräcklig,
rädd för att jag inte är tillräckligt fin, tillräckligt rolig, tillräckligt bra
både över huvud taget, för alla,
men kanske allra mest för honom.
Han säger inte så ofta så fina saker. Det är oftast jag som säger att jag tycker om honom och det är han som svarar "jag tycker om dig med". Det är jag som skickar "godnatt min skatt"-sms och det är jag som säger att han är finast i hela vida världen.
Det är okej. Vi är olika. Jag är verbal och fysisk medan han är bättre på att visa kärlek i handlingar. Det är så och jag vet att det är så och det är okej för jag vet att han tycker väldigt mycket om mig.
Jag vet det. Jag vet att det är så
men jag kan ändå bli väldigt väldigt rädd ibland. Rädd för att vara den som tycker om mest. Rädd för att vara ett tidsfördriv. Rädd för att han kanske egentligen vill ha någon annan.
Men nu vet jag inte riktigt vad som har hänt,
kanske har det gått tillräckligt lång tid eller så har mina sammanbrott i fredags och lördags ändrat hans syn på vad jag behöver eller så har han blivit så säker i oss, med mig, att han vågar säga vad han tänker
(åh min lilla man som verkar så självsäker men som så ofta tänker alldeles för mycket på vad andra människor tycker och tänker, som låter det bestämma hur han handlar, vad han gör, vad han säger, ja nästan vad han tänker)
för helt plötsligt visar han mig låtar och jag säger åh vad fin och han svarar ja men inte lika fin som du och när han knappt får sova på natten för jag gnyr (jag gör det när jag får för ont i kroppen, vilket den här årstiden är jämt, gnyr och gnäller och gråter) och hostar och väcker honom och jag ber om ursäkt och tänker att snälla tyck om mig ändå så svarar han min tanke (ibland tror jag att han kan läsa vad jag tänker) och säger jag tycker om dig, jag tycker om dig så mycket, du vet att jag tycker om dig
och det är inte jättemycket, men det är precis exakt vad jag behöver
det blir inte sliskigt, för mycket, för klyschigt,
det blir ärligt och fint och äkta
och det får mig att bli säker säkrare säkrast på att det är mig han vill ha,
mig och ingen annan i hela vida världen.
1 kommentar:
Åh, så underbart.
När det är äkta tror jag inte att det kan bli klyschigt. (Fast i och för sig undviker man kanske de värsta klyschorna, rosenblad på sängen och romantisk musik med levande ljus på badkaret. Usch. Sådant kanske man undviker. Men annars blir äkta kärlek inte klyschigt.)
Dina texter är så intensiva och vackra.
Skicka en kommentar