120

Kvällen,
han frågar

josefin tycker du att jag är jobbig,
jag gör dig ju ledsen så ofta

för ofta kan måste jag fråga honom om det som oroar mig för annars äter det upp mig inifrån, jag måste få höra från hans röst det min hjärna vet men mina känslor inte vill förstå: att han tycker om mig inte tycker att jag är jobbig inte tycker att jag är tråkig och på rutin,
han vet om hur mycket jag ältar och oroar mig,

och jag svarar att
nej vännen du gör mig inte ledsen, det är mina ält som är problemet, mina känslor som är problemet, inte du,

men det som kan göra mig ledsen är att det så ofta känns som att vi ligger nära för att det är mitt behov, att närhet är något du ger mig istället för något vi delar

han drar mig närmare och säger
sluta tänka så för det är inte så, det är inte alls så