131

Jag vet inte.
Jag är så trött och så ledsen men samtidigt är jag inte ledsen utan mer..tom, kanske. Tom på glädje, tom på liv, tom tom tom.

Idag har jag ängat två och en halv timme åt att köra fram och tillbaka och stressa och hej och hå för att min pojkvän försovit sig till bussen som han skulle ta till det här halvårets viktigaste möte. När jag kom hem la jag mig och bara grät och grät och grät för jag är så trött. Jag har ingen energi. Och det är så mycket att göra och så många tunga beslut som jag behöver ta och

när jag ska titta på en blomma som jag fått som står i mitt fönster, när jag ska titta på den för att, jag vet inte, bli gladare,
känna mig lite uppskattad,

är allt jag kan tänka på att fönsterblecket blomman står på inte tillhör mig,
att någon annan ska placera sina blommor där, att det här rummet inte är mitt längre,

att huset jag levt i dom senaste fem jävla åren ska tömmas och överlämnas åt någon annan och det vore inte så jobbigt som det är om det inte vore för det att vi tömmer ut allt, allt, allt som varit vårt i hela våra liv för

han ska byta liv,
ett liv där inte jag finns med,
där inte jag får plats,
där jag snarare är statist än en biroll,

OCH JAG KÄNNER MIG SÅ SATANS OÄLSKAD OCH SKULLE BARA BEHÖVA ATT NÅGON KUNDE HÅLLA OM MIG OCH ATT JAG KUNDE GRÅTA I DEN FAMNEN OCH ATT NÅGON ANNAN KUNDE TA MINA BESLUT ÅT MIG

för jag orkar inte ta dom själv,
jag ser ingen lösning på det här problemet, var jag än söker så finner jag ingen utan det är bara omöjligheter av alltihop och

satans jävla pappa att sätta mig i den här situationen,
satans jävla skitfarsa.

Just nu så försöker jag bara hålla ihop allt men det går inte
hör ni det DET GÅR INTE

och jag orkar inte. Jag orkar inte.
Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte längre.