138

Vi ser en film och i den är det två scener som är väldigt,
väldigt,
väldigt jättejobbiga för mig att se

scener som påminner mig om händelser som jag inte klarar av att minnas,
de enda händelserna i mitt liv som jag skulle ändra om jag kunde,
det enda jag vill radera ur min ganska trassliga historia
det mesta hade ett gott eller iallafall okej slut och bra eller iallafall okej konsekvenser

men just dom händelserna som jag inte kan nämna för jag KLARAR INTE DET utan att gå sönder

dom visas i filmen vi ser och han vet
han är den enda som vet
och han drar mig närmare sig även fast vi redan sitter ihopslingrade och säger
josefin hur går det hur mår du josefin ska vi stänga av

och jag säger snälla kan vi inte bara pausa och gå ut och andas lite och vi går ut och andas och jag försöker att inte tänka och vill inte prata om det men vi pratar om det ändå för

ibland måste man prata om saker som inte går att prata om för annars kan man aldrig komma över det

han ser på mig och vi sitter en halvmeter ifrån varandra kanske och han ser att jag skakar (nej men jag fryser ju bara) och att mina ögon glänser och han säger
du får gråta
och drar mig nära sig och kramar mig, hårt och länge och jag skakar och allt är så förbannat jobbigt och tryggt på samma gång när han säger
jag älskar dig. jag älskar dig. det gör jag. jättemycket. du är så fin, du är finast.

och sen går vi in och ser färdigt filmen och mitt hjärta lättar lite och min kropp är inte bara ledsam utan det är ganska bra ändå för
jag är så oändligt älskad, jag är det, jag är det,
jag är faktiskt det,
och det är natt och vi ska sova och min rygg mot hans bröst, hans läppar mot min axel
hans ord i mitt hjärta
jag älskar dig

jag älskar dig också.