77

Jag får ingen ordning på det.
I januari flyttar min pappa mest troligt till andra sidan världen. En annan världsdel, ett annat klimat, ett annat språk,

ett annat liv.

Han flyttar till en stad han aldrig bott med sig själv och bara sig själv. Han säljer i detta nu allt vad han äger. Han ska börja om på nytt. Han har nog levt mer än halva sitt liv och han börjar om.

Det gör mig dels väldigt stolt och jag ser upp till honom,
jag gör verkligen det:
att han inte fastnar där han är olycklig,
att han vågar,

det gör mig stolt att han gör det,
att han är så stark att han klarar det,
att han är så jäkla modig att han ens vågar tänka tanken

men samtidigt så
han är min pappa och jag tycker att är man en förälder så ska man prioritera sina barn
punkt
han har två barn och visst vi är vuxna men vi borde prioriteras och
det är svårt att prioritera några som är en hel värld bort
det är svårt att ha en fungerande relation över internet när tidszonerna är så otroligt olika,

och främst så känner jag mig så förbannat jävla övergiven, ensam och bortglömd

min pappa är på många sätt en urusel pappa. Han har slagit mig och han har skrikit så högt att hela jag gått sönder och jag vet inte hur många gånger han fått mig att gråta, men samtidigt så är han den i min familj som jag har mest gemensamt med, den som jag har haft mest roligt med

jag vet inte om jag älskar honom och jag vet inte om jag tycker om honom för vi HAR enormt mycket problem och jag tänker inte hymla med det men
jag känner mig övergiven när jag tänker på att januari kommer närmare och närmare

och jag har ingen jävla aning om hur det kommer att bli när han är på andra sidan jorden,
och jag får inget grepp om hur jag känner inför det

det är för stort,
det är en för stor förändring och hur i helvete ska man göra,
hur ska man känna,

hur ska man klara.