Jag blir succesivt sämre.
Sjukare och sjukare och sjukare och
jag
orkar
inte
och jag orkar inte berätta för ingen orkar lyssna så jag håller käften och alla tror att jag mår prima, att jag mår som ni utan kroniska sjukdomar som drar ner samtliga funktioner man har som människa,
alla tror att jag mår bra men i själva verket:
jag är så trött att jag inte kan se klart,
har så ont att jag bara vill skrika,
gnyr och gnäller och gråter i sömnen,
får tusen blåmärken och huden i munnen lossnar helt oprovocerat och
tusen andra symptom och
jag orkar inte
och jag vill inte att det här är resten av mitt liv. Jag vill inte inse det. Jag vill inte att det ska vara så.
Jag orkar inte att det är så. Jag vet inte vad det ska bli av mig och den här sjukdomen,
varför måste det vara det enda jag vet att jag kommer måsta bära på i resten av mitt liv?
Resten av mitt liv.
1 kommentar:
Du skriver så att det gör ont, Josefin. Jag känner inte dig och jag känner inte till din situation mer än vad du har lämnat ut här. Men det gör ondare än ondast för att jag känner igen mig alltför väl. Allt det här lidandet som på sätt och vis blev mitt känns så meningslöst, så jävla meningslöst, eftersom det inte kommer att leda mig någonstans. Det känns meningslöst och dessutom ogiltigt, för jag vet att det finns de som har det värre och därmed har större rätt att vara ledsna och lida. Som om lidande var någonting man hade rätt till. Men så känns det.
Sluta aldrig göra det du gör, Josefin. Du är fin och jag tycker om att läsa det du skriver. Det berikar mig som människa.
Skicka en kommentar