87

Jag är duktig i skolan.
Jag har extremt höga betyg och gör det jag ska

och en dag som idag är jag seg och omotiverad men gör det som ska göras ändå
jag gör dom där två kapitlena med tillhörande extrauppgifter trots att det går så himla långsamt och segt för gör jag inte det så står jag inte ut med mig själv,
jag hatar mig själv för mycket annars,
skolan är det enda jag är bra på och klarar jag inte den så klarar jag ingenting alls,

om jag inte gör det jag ska går jag under av självhat och

jag får så mycket beröm för att jag är så duktig och insåg just hur självdestruktiv jag är i min relation till skolan

och att berömma mig för min relation till den är att berömma en människa med självskadebeteende för att hon suttit i fyra timmar och slagit sig på benen med en hammare, det är som att säga "har du inte ätit idag? HÄRLIGT!" till en anorektiker, ungefär så är det

och jag säger inte nu att det är samma sak och jag tänker inte ens göra något åt min helt uppfuckade relation till skolan,

det är i mig problemet ligger, det är min syn på mig och mina anledningar till att tycka om mig som behöver ändras på, inte att jag är ambitiös och duktig,
jag behöver ändra att jag knappt blir glad för att få betygen jag strävar efter utan bara blir fullständigt förkrossad

FULLSTÄNDIGT FÖRKROSSAD

när jag inte får ett utlåtande om att jag är världsbäst,

det är det jag behöver ändra,
inte mina mål och ambitioner

och det här blev ju väldigt förvirrat och utsvängt men jag publicerar det ändå för att försöka komma ihåg att jag måste tycka om mig för mig och inte mina prestationer, se att jag är bra i jag och inte att jag är bra för att jag suttit i tolv timmar i streck och bara pluggat pluggat pluggat.