145

Jag har kunnat sova rätt bra när jag sovit ensam, ändå, men nu. Jag förbereder mig för att gå och sova vid 20. Vid 22-23 går jag och lägger mig. Vid 02-03 somnar jag. 07.05 vaknar jag.

När jag inte får somna med mina armar runt det tryggaste jag vet tar matångesten över och jag klarar inte av att sova. Mina nya p-piller (i love you) har tagit bort den största av min pojkväns-ångest, den har gått ner till en normal och ganska hälsosam nivå, en nivå som jag känner igen, som är jag. Men eftersom jag fungerar såsom så att när jag har ett stort problem som jag inte kan hantera så hittar jag ett annat, till synes mindre och mer lätthanterligt problem, att fokusera på och

pappa ska flytta och jag har aldrig någonsin i mitt liv haft ett mer svårlösligt problem, aldrig någonsin i hela mitt trassliga långa liv,

och det är lättare att byta ut alla mjuka bröd mot knäckebröd (UTAN smör) och äta lite, lite ris och grönsaker till lunch och knäckebröd till middag än att förenas med tanken att pappa snart flyttar till ett liv där jag inte får plats,

det är lättare att försöka springa bort min normalvikt än att hitta en lösning,
det bara är lättare att hantera och därför. Därför ligger jag vaken om nätterna och tänker att Varför sprang jag inte lite längre Varför drack jag den där mjölken Fy fan. Det är lättare att hantera och därför. Därför kan jag inte sluta

men hur mycket jag än springer och går och hur lite jag än äter och hur få kilo vågen än hamnar på så är det ett faktum

han åker snart och han åker utan mig till ett liv där jag inte finns och han uttrycker ingen sorg över att det är så.

Ingen sorg alls över att han kommer ha sina döttrar, SITT EGET JÄVLA KÖTT OCH BLOD, vi som har hälften av hans fucking DNA, ungefär 10 000 kronor och 30 timmars flygtid (enkel väg) bort
han bara rensar ur huset med god min och säger Äntligen

och jag går ut och springer och säger Nej tack, jag har redan ätit.