Jag vet inte vad som händer,
ett trauma som smyger sig på,
något förträngt som vandrar från den mörka delen av min hjärna till minnets centrum och
allt jag vet är att jag inte klarar det här,
klarar inte allt som har hänt mig som jag inte kan minnas,
vill bara sitta i min älskades armar och få känna mig lite lugn. Behöver få sitta där kropp mot kropp, hans mun mot min panna,
behöver resa till mina fyra älskade vänner, mitt tjejgäng,
behöver sitta med tekoppar med så mycket kärlek som jag inte kan beskriva mellan oss,
jag behöver få kärlek
inte att mamma ringer mig och skriker, inte att pappa berättar för mig hur asocial otrevlig jobbig jag är samtidigt som jag får höra genom hans jobbarkompis barn att han sagt upp sig från jobbet
behöver vara med människor som bryr sig, älskar mig, utan att ställa några krav,
som kan tycka om mig även fast jag har så många fel
och jag kan inte förklara hur mycket jag önskar att en sådan plats inte bara var hos mina fyra och mitt hjärta,
hur mycket jag längtar efter att få sitta i min mammas knä och bli ompysslad, hur mycket jag längtar efter en pappa som delar med sig av vad som händer,
hur mycket jag längtar efter det jag aldrig kommer få;
en familj som kan bry sig om varandra, älska varandra,
eller åtminstone stå ut med varandra.
1 kommentar:
det kan du visst få. kanske inte en mamma och en pappa som är bra föräldrar, men du kan få en familj hos oss, ditt tjejgäng, och du kan få en familj i ramtiden där du själv är en ompysslande mamma och där din karl är en fantastisk pappa där ni älskar varandra. Jag beundrar dig, för jag vet att du är stark nog att bryta dig loss från skitmönstrena du fått med dig hemifrån. Den du är är starkare än den du tror att du är. Och du är kärleksfull och fin. Jag känner dig.
Kärlek!
Skicka en kommentar