157

I oktober eller om det var september kände jag att nu kan jag inte mer. Jag orkar inte vara ledsen mer. Jag orkar inte vara rädd för allt som ligger i mitt minne

jag leker jaga med min hjärna och jag kommer att förlora, en dag kommer allt komma tillbaka och

jag kan inte det.
Jag kan inte vara så bottenlöst ledsen som jag så ofta är, jag orkar inte vara rädd för att vara ensam för jag vet att när jag är ensam får mina tankar fritt spelrum vilket leder till ledsamhet och tomhet och

den där känslan i bröstet jag inte riktigt kan sätta ord på men som förstör mig, den förstör mig.
I oktober eller om det var september kände jag att nu måste jag ringa det där samtalet jag försökt ringa i så många år. Nu går det inte längre, nu måste jag.

I fredags bestämde jag mig på allvar. På fredag kväll frågade min kille om jag hade gjort det, jag svarade nej. Det är så lätt att sitta där med telefonen bredvid och tänka

snart. Jag ska bara plugga lite först. Äta lite. Och sen blir klockan kväll och man kan inte längre.

När jag svarade nej sa han att på måndag. Jag sitter bredvid dig. Jag gör det inte för att jävlas, men lova mig att på måndag

och det blev lördag och julklappshandling och söndag och lucia och
sen blev det måndag och det tog många timmar men jag ringde.

Jag ringde.
Jag ringde och det var så förbannat läskigt men jag kommer att ta tag i det här. Jag har tagit tag i det här. Jag ska sluta leka jaga,

ska försöka att lära mig att se ondskan i vitögat och släppa det
försöka att lära mig att inte älta sönder hela mitt liv

ska bearbeta allt som varit fel,
ska jobba med allt

och jag är inte ensam i det.
Jag pratade med två av mina närmaste vänner,
den ena sa att Josefin du är den starkaste jag vet även om du inte tycker det själv. Du är verkligen det. Jag vet att du tror att det är vi som tar dig igenom allt men det är du som gör det
och den andra sa att hon vet hur jobbigt det är, att hon beundrar mig för att jag gör det

och min man har hela tiden lovat att följa mig till dörren och sitta där under tiden

och jag vet inte vad jag gjorde innan dom här människorna kom in i mitt liv. Jag vet inte hur jag klarade mig utan all kärlek och ombrysamhet kom till mig.

Det är så skönt att få vara en del av så fina helheter,
helheter som får mig att våga saker jag egentligen inte kan. Helheter som får mig att ringa samtal jag egentligen inte klarar av,

vänskaper och kärlekar som tog mig igenom det mörkaste november jag varit med om

och mitt i alla förträngda minnen,
mitt i en så trasig familj,
mitt i historier jag inte kan berätta

mitt i allt det är jag så lyckligt lottad, mitt i allt det har jag haft så tur,
mitt i allt det kan jag ändå vara så tacksam.