160

Jag var femton en gång, som alla andra har jag också varit femton,
femton år och med ett hjärta trasigare än någonsin,
jag grät mig igenom varje natt och livet

det var inget liv det vara bara väntan,
det vara bara hat och tom ledsamhet i hjärtat
det var föräldrar som dagligen berättade för varandra hur mycket dom hatade varandra medan jag satt i köket och stängde av min hörsel och det var ständiga försök att laga relationerna mellan mig och mina föräldrar och det var skolan som skulle skötas och relationer som skulle tas om hand och jag hatade mig själv,
jag hatade hatade hatade hatade mig själv, jag var så jävla ful så jävla fel,
helt helt helt fel och inte rätt på en enda punkt och
dum dum dålig och

jag vågade inte berätta för någon hur det var och
om nätterna lyssnade jag på broder daniel och stirrade ut på min gata, stirrade på gatlamporna, värmde mig på elementet och
var tom och fylld av hat och ledsamhet på samma gång och jag såg mig själv i spegeln och grät
grät för mamma som skrek till mig om hur dålig jag var, grät för pappa som slängde porslin i golvet,
grät för min storasyster som knappt såg på mig, grät för att jag inte kunde berätta om hur trasig jag var för dom enda vännerna jag hade,
grät för att jag kände mig så bortappad,
grät och grät och grät tills jag inte kunde gråta längre

och där någonstans så blev det för mycket,
jag orkade inte längre så jag tog på mig mina gymnastikskor och sen så sprang jag
i början fyrtiofem minuter varje morgon
sen en och en halv timme varje morgon och så simmade jag en och en halv kilometer varje kväll
åt några äpplen kanske lite fil

svimmade flera gånger i veckan för min kropp orkade inte, den fick ingen energi men jag utsatte den för så mycket energikrävande aktiviteter att den bara föll ihop, benen bar mig inte

och det hade ingenting med att jag tyckte att fettet var för mycket,
i början handlade det aldrig om det

det var helt enkelt så att jag ville dö,
jag orkade inte leva längre och jag förtjänade inte att dö snabbt
förtjänade inte ens att ta en revolver i munnen och trycka av,

jag förtjänade hungern,
hungern som var lika tom som sorgen,
att det svartnade för mina ögon och mina ben inte orkade bära mig blev rutin var bara det jag förtjänade, det var inte att plåga sig själv,

det var ett långt och utdraget självmord,
det var det jag ville åt

läste långa artiklar om Louise/Anna/Irma som vägde under trettio kilo och snart skulle dö och ställde mig på vågen och tänkte att
om jag pressar mig mer så kommer jag dit,
det är dit jag vill: döden är mitt mål

jag vill att det ska svartna för mina ögon för evigt, jag vill aldrig att mina ben ska kunna bära mig

och nu, några år efteråt, är det så förbannat sorgligt att se bilder från den tiden,
att så tydligt se utvecklingen, i början när mina kinder var ganska runda och sen när dom pekade ut så mycket att det ser äckligt ut, och den hemska hemska bilden från den där ganska fina junidagen där jag bara är skinn och ben och
några månader senare och jag känner inte igen mitt eget ansikte,
inget kött någonstans och

jag blir så ledsen för att jag inte sa till någon,
ingen visste hur det var,
att jag så duktigt spelade min roll och fick ständiga komplimanger för att jag var så glad och härlig,

och sen gick jag hem och slängde det där jävla leendet som var så falskt som hela jag och så sprang jag,
sprang och kom hem och såg mig i spegeln och där såg jag en som var så tjock som man bara inte kan vara och

jag var femton år och jag har lovat mig själv att aldrig glömma hur hemskt det var att vara femton år

och nu kan jag inte avsluta det här inlägget på ett sätt som är värdigt för mitt femtonårsjag,
men jag önskar att jag kunde åka tillbaka och krama den där svarthåriga femtonårsflickan och få henne att förstå att man inte behöver springa tills man dör

få henne att förstå att hon inte behövde hata sig själv, få henne att förstå att hon inte kommer att känna så för resten av sitt liv,

få henne att förstå allt som jag fortfarande kämpar med att inse:
att hon, jag,
är vacker älskad fantastisk

och förtjänar allt det som är gott i livet, och att allt det som är ont i livet är hon, jag, kapabel till att ta sig, mig, igenom.