207

Jag har levt så många år men samtidigt alldeles för få, jag har vunnit men mest har jag nog förlorat och

en gång bodde jag där solen alltid stod mitt på himmelen och där det var så varmt att vattnet i poolen började koka och ibland blev det sand överallt - i tandborstarna i sängen i maten på golvet, överallt sandkorn så små att det inte går att jämföra och

där jag en gång bodde kändes natten mycket lättare och på torsdagarna fick vi godis och åkte på familjeutflykt till gränsen till det andra landet eller till bergen eller till oasen eller till lilla fiskebyn där en av mina bästa kompisar bodde

men en dag slogs allt i bitar;
satt på golvet i en hall som kändes längre än alla mil jag någonsin rest och längst där borta på andra sidan landet låg mamma i sin säng och grät och grät och grät tills pappa vid middagen sa att mamma är sjuk vi måste flytta hem och jag förstod inte för ordet hem fanns inte bland mina minnen
sen flög vi många många mil till ett land jag knappt mindes och det var vitt överallt och hela livet blev kallt och vi

bosatte oss med mormor och morfar och mamma hon grät och
grät och grät och fick hjärtstillestånd flera gånger och jag vågade aldrig sova borta för då skulle mamma dö och

mina kompisar pratade om det där pinsamma i att råka ta fel mamma i handen på affären och när jag hörde det sprang jag undan och grät för min mamma kunde man aldrig hålla i handen när vi var och handlade för mamma var aldrig och handlade för mamma bara låg i sin säng och grät och höll på att dö och

jag var inte så gammal och skulle hämtas från mina dagliga aktiviteter och varje gång mormor kom och inte mamma gick jag sönder lite till och en gång skrek jag åt henne att GÅ HÄRIFRÅN JAG VILL HA MIN MAMMA och

min älskade kloka mormor tog mig i famnen och vaggade mig och jag fick gråta men det hjälpte inte för nästa dag kom inte mamma heller och

jag hoppade i hennes säng och skrek MAMMA MAMMA TITTA PÅ MIG MAMMA och när hon blev sjukare skrek jag ännu mer för NÅGONTING MÅSTE JAG JU KUNNA GÖRA men mamma bara slöt sina ögon och mormor kom och tog mig i handen och sa

mamma orkar inte, mamma måste få vila, kom så går vi och spelar fia med knuff och vi spelade fia med knuff och jag fuskade och mormor tittade bort medan jag gjorde det och jag vann och mormor grattade mig till segern genom att steka fjorton pannkakor precis såsom hon vet att jag vill ha dom men

det var ändå så tomt i magen för mamma låg och grät och mormor knäppte på radion för att jag skulle slippa höra henne skrika av smärta och

sen kom pappa tillbaka till oss efter att ha avslutat sin tjänst där på kontinenten där stjärnhimlen är gigantisk och där det är så varmt att poolerna börjar koka och vi flyttade från mormor och morfar till ett eget boende

sjukdomen flyttade med oss och

pappa reste en del för att försöka hitta ett jobb och varje gång han var borta kom mormor för mamma kunde inte vara själv det gick bara inte hon orkade inte hon kunde dö och jag minns en gång:

jag och min storasyster satt inne på vårt rum och mamma skrek och min syster höll för mina öron och gjorde roliga miner och pussade mig i ansiktet men jag grät och hörde hur mormor ringde till pappa och sa vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra och mormor som alltid var så lugn och handfast grät mer än någonsin och sa i telefonluren att nu är det snart över, jag tappar henne, det går inte och morfar kom med bilen och körde oss hem till dom och sedan åkte han ifrån oss och sa till min storasyster att se efter mig och sen

åkte han med panik i blicken tillbaka till vårt lilla hus där mammas liv rann ur henne och

varje dag kom mina kompisars mammor och hämtade dom från skolan medan min mamma låg i sin säng med blå läppar och hon som alltid varit så smal drunknade i kläder storlek 32 men vad spelade det för roll när hon aldrig klev upp ur sängen och när jag skrek, när jag ville vara ett vanligt barn sa människor josefin gör inte så du måste vara snäll tänk på mamma och i mitt huvud tänkte jag att JAG TÄNKER PÅ MAMMA DET ÄR DET ENDA JAG GÖR JAG VILL TÄNKA PÅ MIG OCKSÅ men ingen tänkte på mig, ingen hann för mamma nästan dog och då tappas man bort.

En gång lyckades hon ta sig upp, det var en solig dag och det var en lördag och bara hon och jag

den enda gången bara hon och jag och jag sa mamma får jag hålla dig i handen för det var det jag längtade efter,
hela mitt liv hade jag längtat efter att få ha min hand i mammas
men mamma sa nej vännen
för i hennes hand fick ingen barnhand plats för där fanns kryckor och

i allt det här byggde ledsamheten bo i mig och mamma blev frisk men vad spelade det för roll när sjukdomen ändå tagit hennes kärlek till mig?

Jag får aldrig tillbaka den. Sjukdomen tog den och hon hittade den aldrig igen, för när hon skulle hitta den kom istället bråken, förtvivlan, hårda ord och porslin mot väggar. Men det är en annan historia.