Jag försöker andas med ett lätt hjärta och inbilla mig att det går bra men vill bara gråta,gråta,gråta för
den här veckan är det jobbigaste på väldigt, väldigt länge och jag vill bara bli omhållen av han som älskar mig sådär som ingen annan orkar göra, vill bara få vara med honom som kan få mig att le till och med nu men han
är trettio mil bort och jag behöver honom.
(Lämna mig aldrig.)
1 kommentar:
Jag hoppas att det går bra med din pappas flytt, att du överlever den, att du mår bra bra bra ändå. Trettio mil bort är för många mil, och kanske exakt så många mil Pontus är ifrån mig. Jag vet hur det känns med det avståndet, men jag vet inte hur det känns när man ska dubbla sorgen och ens pappa flyttar ifrån en. Men jag hoppas hoppas att du kan känna en lycka och en ro snart.
sv: Åh gosiga söta du! Jag blev så glad att jag inte kunde sitta still av din kommentar. Började vicka på benen så där som hundar viftar på svansen. Puss! Och om att jag är en bra skådespelare - åh. Det är en av sakerna jag är gladast i världen av att få höra.
I ärlighetens namn får jag också en liten internetcrush på mig själv när jag ser gif-bilderna. ;) Speciellt den första och den andra. Det är något speciellt med ordentliga ögonbryn!
Skicka en kommentar