233

Jag känner mig nästan lite lättad,
det är som att jag gått och väntat på detta så himla länge, varit så väldigt ledsen så väldigt lång tid,
och nu är det äntligen gjort, finito, gone, över och

åh jag fick komma hem till världens finaste som sa minst fyra gånger att ååh josefin det är så skönt att du är hemma! jag har längtat så mycket, det är så roligt att se dig, vad fin du är fortfarande! och när vi skulle sova:

så skönt att få ha dig nära igen,
vad mycket jag har saknat dig och

när vi pratade om stort om smått om allt, för mitt hjärta var så oroligt, jag var så ledsen, allt var så konstigt, så vi pratade om allt och vi pratade om framåt, om hösten som kommer,

jag är så orolig för den,
rädd för att hamna på olika ställen för såhär är det:

när vi inte är med varandra går mitt liv nästan sönder, jag känner mig så ensam:
mina tankar kommer åt mig så fullständigt när jag inte har honom nära; han som kramar om mig och pussar mig och håller mig nära när jag bara vill försvinna

och jag vet att det är fel, jag vet att jag borde hitta stabilitet i mig själv men jag gör inte det, klarar inte det och därför

därför blir det så jävla jobbigt att tänka att vi kan hamna på olika platser,
att det som nu är hudnära ska bli alldeles för många mil,
att vi ska försöka hålla ihop oss genom telefoner och

det känns som att det är så lätt att tappa bort den där telefonen när man är mitt i ett liv av universitetsstudier och försök att bygga upp sitt eget, vuxna unga liv i en ny stad egen lägenhet hushåll socialt liv, ALLT PÅ SAMMA GÅNG och mitt i det känns det som att det är så lätt att glömma bort varandra, inte bjuda in varandra till dom olika liven

att tappa bort vardagen och därigenom varandra,
är så rädd för det, är så jävla rädd för det att jag slutar andas ibland och vi

pratade om det och han sa
men josefin det är typ två procents risk att jag hamnar på ett annat ställe än vad du gör och när dom där nittioåtta procenten slår in kommer jag bo i samma lägenhet som du

och det är så fint för vi har inte ens pratat om det utan det är bara så självklart att det kommer att vara så, och senare pratar vi om min mamma och om hur rädd jag är för att bli som hon, att jag kan se hennes tendenser i mig och att det skrämmer skiten ur mig och då:

ja men josefin, om det blir så kommer jag säga till dig, och då kommer du hata mig en vecka men det kommer att vara så iallafall. och när jag gör fel kommer du att rätta till det.

och jag bara ÅH för han VILL HA MIG FÖRALLTID, han vill verkligen det! Han ser inte att en framtid kan finnas till utan att jag är med och

framtiden skrämmer skiten ur mig men den är lite mindre läskig när jag vet att jag får dela den med honom.