Jag hoppas att ni hade fina hjärtansdagar. För mig är den dagen föga speciell, redan i lågstadiet argumenterade jag mot den för den är ju faktiskt mest bara hemsk. Men det blev en hjärtansdag i år med och nu slipper vi den tills nästa år. 364 ickekommersiella dagar kvar att visa kärlek och hjärtan på. Hurra!
Min hjärtansdag spenderade jag med att krisa med min kille för nu har det hänt. Han har slutat orka ta allting och jag fick honom att gråta både i lördags och igår. För han orkar inte. För han känner sig så otillräcklig. För att han inte kan få mig att förstå. För att för att för att. Och vi hamnar i en ond spiral av frågor och underliggande irritation och jag dör
jag dör jag dör jag dör av det,
och det är så förbannat jävla jobbigt och jag tvivlar på exakt allt och jag är så TRÖTT PÅ DET för jag ORKAR inte mer. Jag vill inte göra såhär, jag vill inte ha det såhär, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och det
tar sönder mig
men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra, det är så tungt så jobbigt känns så oöverkomligt och
jag önskar att jag kunde SLÄPPA SAKER, att jag kunde slippa se allting så svart-vitt, jag längtar efter en gråzon jag gör verkligen det,
och jag vet inte vi tog ju oss ur det, vi log och pussades och sa jag älskar dig fyrahundratusen gånger men det känns ändå så tungt i hjärtat för kvällen blev likadan ändå, inte jättelika och han grät inte och jag dog inte lika mycket men ändå och
min hjärna stannar mig och säger:
det här är slutet, josefin, ser du det nu kommer slutet och jag
vill skrika, vill slå för DET FÅR INTE VARA SLUTET, slutet får aldrig komma, får aldrig närma sig, och jag försöker slå det ifrån mig men mina minnen, min cynism jagar mig, skrattar åt mig, skriker åt mig att:
SLUTET
2 kommentarer:
Jag har fått min man att gråta så oförlåtligt många gånger. Och mellan tårarna har han snyftat "älskling, vad kan jag göra..?!" Men att han uttrycker att sin hopplöshet behöver inte heller vara en dålig sak. Hopplöshet kan äta upp en inifrån om man håller den inom sig.
Nu pratar jag bara från mina egna erfarenheter. Men du kanske aldrig kommer att orka visa honom lika mycket omsorg som du själv behöver från honom. Men gör det lilla du orkar. Gå fram och ge honom en puss utan direkt anledning, ge en kram, gör en kopp te, kommentera hans snygga rumpa (jag vet inte varför har bara fått för mig det!)
Jag vet ju inte alls hur ert förhållande ser ut, men jag har själv märkt hur mycket de små sakerna kan göra och uppskattas.
det finns inget slut, remember?
Skicka en kommentar