Som ett jävla minfält. Så kändes det. Och jag klev fel hela tiden, nästan med mening. Och det smällde och det gick sönder och gjorde så jävla ont. Precis som ett minfält. Ett jävla minfält och jag kände nästan för att
ge upp
för jag är för svag för att kämpa mot ett minfält och jag kan inte sy ihop något som gått sönder. Jag kan inte det men precis då när allt bara skrek till mig att
ge upp ge upp ge upp
så svalde jag det, bestämde mig och
jag vill ju kämpa, jag vill ju orka, jag vill ju klara,
så jag bestämde mig för att klara och insåg att det som är vi det är det enkla:
det är skratt och att slåss i köket och att leva i en musikal,
det andra, det jobbiga det är något annat, det är inte vi det är något vi bara måste kämpa bort, något vi råkat dra på oss,
men det är inte vi. Skratten, glädjen är vi.
2 kommentarer:
åh. jag ska ta till mig dina ord och tänka på samma sätt.
försöka tänka bort det man bär inom sig som i slutet leder till att allt det fina tynar bort. för det är för detta vi lever för, kärleken.
Håll ut! Det ljusnar snart ska du se!
Skicka en kommentar