263

Såhär är det:
ibland går vi sönder och gråter, gråter, gråter för vi missförstår varandra och hamnar i samma gräl om och om igen och det sliter, tär, GÖR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ONT och jag blir så trött att jag känner att vi skiter i det, vi skiter i hela jävla förhållandet och vi blir så rädda för:

tänk om vi slutar orka och gör slut, tänk om vi slutar kramas och kommunicera efter att ha missförstått och framkallat ledsenhet hos varandra, tänk om det blir så,

jag står inte ut med tanken att det kan bli så,

men vi stryker ett sträck och kramas och det känns så tungt i mig:
medan han klarar av att lämna det bakom sig bygger jag upp en mur och blir extra klängig, måste kramas hela tiden annars slutar jag andas:
hela jag blir minst åtta kilo tyngre av att ens ha tänkt tanken vi skiter i hela jävla förhållandet och jag blir rädd för mig själv, rädd för framtiden, rädd för allt och

nästa dag spelar vi fifa tillsammans och han ler mot mig och vi har så väldigt roligt och allt är så väldigt bra, allt känns som vanligt igen och jag andas ut och älskar ännu mer än förut och

jag håller fast vid den känslan, behöver inte klamra mig fast vid den utan känner mig lite trygg även när han är långt borta och ikväll åker mamma bort och arbetar på annan ort tills på söndag och jag funderar på om jag ska åka till honom ikväll eller imorgon eller kanske torsdag och jag längtar efter honom, vill verkligen åka dit men tänker en tanke jag inte känner igen:

det skulle ju vara skönt att bara vara med mig själv också

och livet är så svårt, så upprivande men just nu klarar jag av att ta det lugnt, jag klarar av att inte vara bottenlöst ledsen hela tiden,

just nu klarar jag av livet.