297

Det finns så mycket att skriva om, och kanske är det just därför jag inte skrivet. För jag vet inte var jag ska börja. Jag får ingen ordning på tankarna, allting åker åt olika håll och jag slits i bitar och sätts ihop och allt är väldigt konstigt. Jag vet inte om jag ska skriva om hur han sårat mig mer än någonsin tidigare och gjort något jag fortfarande, två veckor efter, har svårt att släppa och glömma, men att han lappar ihop det som gått sönder så gott han kan och låter mig vara ledsen på honom men inte för mycket. Jag vet inte vad jag ska kunna skriva om att vi varit till våran stad, hållit handen och sagt VÅR lägenhet VÅRT kvarter VÅR buss VÅR stad. Jag vet inte vad jag ska skriva om att ha ont i magen när man ska åka hem till en mamma som gråter, slår och tittar bort och jag vet inte vad jag ska skriva om mamman som inte är min som kramar mig och säger "vad jag saknat dig", "du är så härlig" och ser på mig sådär som ingen vuxen tidigare gjort. Jag vet inte vad jag ska skriva om att vilja höra av sig till vänner och kompanjoner men inte göra det för att man skäms så förbannat mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva om att gömma sig, om att skita i att ta tag i saker. Jag vet inte vad jag ska skriva om att ha mascarafläckar på hela lakanet eftersom jag saknar pappa så jävla jävla jävla mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva om hans syskonbarn som kramar mig och leker med mig och bara vill vara med mig, ingen annan. Jag vet inte vad jag ska skriva om allt som händer.

Det enda jag vet är att jag just nu mår bättre än jag någonsin tidigare har gjort,
bättre än vad jag trodde att jag någonsin skulle kunna må.