tisdag 17 augusti 2010

312

sitter på bussen och tänker
tänker på honom och tänker på början

början:
då jag visste men inte vågade, då jag skrev ligger på sängen och tänker: tänk på mig som facebookstatus, då jag drog med honom ut på dansgolvet till Kom igen Lena!, då vi satt på bänken och pratade och pratade och pratade och sen skulle han gå och då kysstes vi, då vi festade tre dagar i veckan minst och det slutade alltid med att vi åkte från festen, hem till honom klockan elva och fortsatte festen själva för vi ville ju ändå bara vara med varandra, då han väntade på mig i två timmar bara för att få träffa mig i en kvart,

tänker på hur trött jag var, hur utmattad jag var, hur ärrad jag var:
året som hade gått innan det blev vi tog jag mig knappt igenom, jag:
bråkade med människan som räddat livet på mig hundra gånger, jag spydde och grät och tog mig aldrig ur sängen, och ibland så bestämde jag mig för att jag orkar inte bara ligga ner så jag åkte till någon fest och nån med rågblont eller brunt eller svart hår tog mig med hem till sig och jag byggde förhoppningar i mitt huvud samtidigt som jag faktiskt inte tyckte om dom med håren alls, men jag ville ju bara att någon, vem som helst, skulle finnas nära, att någon, vem som helst, skulle låta mig slappna av men jag hittade aldrig det och

när vi träffades så kände jag att jag orkar inte mer, fan gör vad du vill med mig, här står jag du får förstöra mig precis som du vill, knulla inälvorna ur mig, gör det, jag bryr mig inte,

utnyttja mig, snälla utnyttja mig, jag förtjänar inte bättre, gör vad fan du vill med mig,

i det läget var jag då och jag var bara så trött, orkade ingenting, hela månaden innan vi träffades satt jag bara av tiden, stängde dörren och skrek GÅ UT om någon öppnade den,

där var jag innan vi träffades och sen så träffades vi och gjorde alla dom där sakerna som att pussas på en bänk för första gången och dansa till håkan hellström och han gjorde såna saker som att smsa mig två minuter efter att han åkt iväg med bussen bara för att fråga när vi ses nästa gång och han väntade i två timmar bara för att få träffa mig i en kvart och

hela tiden sa jag till mig själv att bli inte kär josefin,
för i helvete bli inte kär för man ska inte bli kär men

vi vet ju alla hur det gick med det och jag har aldrig varit med om att någon är så fin mot mig,
han kramar mig även när jag är oresonlig men säger till när jag går över gränsen och han är min bästa, bästa vän och jag

älskar honom,
jag älskar honom så uppslukande

och han gör mig kanske inte lycklig, ingen människa kan göra någon annan lycklig men man kan hjälpa till och

plötsligt finner jag mig dansande i köket medan jag gör popcorn helt utan att tänka men jag åt ju godis igår, fanfanfan, och jag som alltid legat vaken i timtal med ångest somnar nu för det mesta på direkten och somnar jag inte är det för att jag är sjuk, har ont, och

ingen har hjälpt mig som han har,
han som gjorde en spellista med låtar som gör mig lugn och låg i sängen och lät den gå runt, runt, runt tills han var säker på att jag sov, han som grät för mig när jag inte orkade gråta för mig själv, han som satt uppe med mig en hel natt efter att vågen visat alldeles för höga siffror och pratade med mig och skällde på mig på ett mjukt sätt (hur fan skäller man på ett mjukt sätt, hur gör du, älskling?) och han som fortfarande gör

allt det,
han som tar hand om mig när jag blir för sjuk för att orka andas,
han som säger att den här flytten inte är min sista chans att trivas, att det kommer att gå bra och

ännu bättre:
han som släpper in mig och gråter och snorar medan jag får krama och pussa,

det finns liksom inga murar mellan oss, jag passar mig aldrig, tänker aldrig det här får jag inte säga och

han ringer och säger grytlappar, vi måste köpa grytlappar.

Han kommer alltid att vara min.

1 kommentar:

Anonym sa...

wow! så underbart fint som du skriver önskar jag att jag också kunde skriva. eller åtminstone hälften så bra :)