315

såhär är det:
jag tänker leva med honom tills jag dör. jag tänker bli hundra och då ska vi ligga där och hålla handen och säga vilket bra liv vi har haft och sen ska vi dö. tillsammans, i frid. så är det.

men det betyder inte att det är lätt. vi sitter i köket och han stirrar in i bordsduken och gråter, gråter, gråter. säger, förlåt jag är så jävla dålig, förlåt, stanna med mig du måste stanna med mig, förlåt, faan varför är du tillsammans med mig och

jag kommer hem och är trött och har glömt att handla det jag skulle handla och han säger glömde du det och jag blir så
ledsen,
tar så åt mig av ingenting alls och säger men FAN FÖRLÅT DÅ och sen vet jag inte men han säger MEN STICK DÅ, STICK och jag säger JAG BRYR MIG INTE, JAG ORKAR INTE och allt är så nytt och vi är så trötta och tar ut det på varandra och

så är det. Fan vad jobbigt det är. Fy fan i helvete vad jobbigt att sitta där och gråta men fan

vad jag vill göra det med honom. Jag vill det, för det som är arbetssamt och tungt är faktiskt lätt att göra med honom. Det är en kliché men det är sant. Och jag fikar med en vän jag inte träffat på länge och hon frågar om vi nånsin pratar om framtiden:

- ja, alltså ja jämt. vi vet att vi ska vara ihop och att vi ska vara det alltid, alltid. vi vet vilka låtar vi vill ha när vi gifter oss och vi vet vad våra barn ska heta och vi gör alltid upp planer för vad vi ska göra när vi går i pension.

om inte det här är för evigt så finns inget sånt.