onsdag 20 oktober 2010

347

Den natten, när han kom hem klockan fyra efter att ha ljugit och stannat och missat kollektivtrafiken och snurrat och jag hade ringt och gråtit och skrikit avgrundsskrik,

då satte jag mig i duschen och satt där. I tjugo minuter, en halvtimme, en timme,
jag vet inte,

som jag alltid gjorde,
då, förut, när jag inte kunde andas, när jag bara ville spy upp allt som är fult och svart och insåg att för att göra det måste jag spy upp hela mig själv,

jag satt i duschen när han kom hem med skamsen blick och tårar i halsen. Han satte sig framför duschen och jag sa att han skulle komma in. men det kommer göra ont, jag är så kall och du duschar så varmt.
det gör ont i mitt hjärta.

han satte sig. bredvid mig i världens minsta dusch. och så satt vi där och jag sa att han lovade förra veckan att aldrig mer göra något liknande mot mig, och nu var vi där igen. sa att jag älskar, älskar genom allt, att det finns utrymme till felsteg men att man också måste tänka på hur handlingarna man väljer att utföra påverkar andra. att jag aldrig någonsin kommer sluta älska men att om han gör så en gång kommer jag att på allvar ifrågasätta vårt förhållande och om han verkligen är bra för mig. att jag hatar att han aldrig kan förklara, att han bara säger att han får kortslutning i hjärnan.

att man inte bara kan springa när det inte är lätt. att man måste stanna och konfronteras. jag har sprungit en gång, jag sprang i tre år och till slut hade jag nått en återvändsgränd, till slut hade allting omringat mig, och då dog jag nästan.
och jag vill inte att vi ska dö. du får inte springa tills vi dör. jag älskar dig utan slut men jag kan inte ta vad som helst. jag kommer inte bara förlåta förlåta förlåta. du kan ta sönder mig, och nu har du tagit sönder mig. iallafall lite. och det är så jävla jobbigt att sitta här och känna att jag måste uppfostra dig, berätta så jävla basic saker för dig. some basic fucking manners.

där satt vi. och det regnade på oss och vi satt nära. under varandras armar.

och i helgen ska hela hans klass på teater och sen gå ut.
han sa nej till det.

han sa nej till det och vi har lovat varandra att glömma dom senaste veckorna, på riktigt. att vi ska glömma men att han ska lappa ihop det som gick sönder i mig. att jag ska bli bättre på att hantera svartsjuka istället för att låta den gro. glömma hur ledsna vi varit men inte glömma att lära oss av det.

idag när jag kom hem och var sur på min fucking grupp gav han mig godiset han hade köpt till sig själv och jag fick inte upp påsen så han öppnade åt mig. jag satt i hans knä, vänd mot honom och vi sjöng fula sånger åt varandra och skrek i varandras munnar. vi tittade på tv och satt uppkrupna i samma fåtölj och han lutade sig mot min axel och blundade och andades och när jag frågade var han tänkte på sa han att det var så mysigt. vi tjafsade om huruvida vi ska skaffa barn om sju eller tio år.

världens finaste, mest skruvade människa är min.
jag älskar dig, med alla dina brister och fel. jag älskar dig för att du just nu står i vårt kök och sjunger jens lekman och diskar. jag älskar dig för alla kvällar när jag inte kan sova, då du pratar med mig och försöker få mig lugn istället för att vispa runt som en elvisp. jag älskar dig för att du föreslår att vi äter chips till middag istället. jag älskar dig för ditt leende, för ditt hår, för dina ben som nästan varje dag pryds av mina jeans. jag älskar dig för din godhet, för att ingen klarar av att tycka illa om dig. jag älskar dig för att du är så satans rolig, för att du har världens bästa musiksmak. jag älskar dig för att du på allvar frågar om vad som händer i gossip girl och till och med kollar på det och säger att det är bra. jag älskar dig för att du är så bra på fifa. jag älskar dig för att du planerar hur vi ska fira jul, tillsammans.
men jag älskar dig för att du är så satans oekonomisk, för att du springer istället för att konfrontera, för att du kan låta irriterad utan anledning, för att du bortprioriterar, allt det, också. för du låter mig lära dig. för du låter mig vara den större människan, du visar att också jag kan allt det som jag aldrig trott.

jag älskar dig så oupphörligt.

1 kommentar:

Lina sa...

åh tack för att du förstår. jag visste nog att du skulle göra det. du beskriver precis det jag menar. att det skulle göra för ont fast man verkligen skulle vilja. jag verkar mest ha provocerat folk med inlägget men syftet var inte alls det. jag ville bara försöka få fram precis det du verkar förstå att jag vill försöka få fram. tack för att du förstår och kommenterar och.. jaa, bara tack!