407

Och jag kokar tomatsoppa, tänker försöka lösa det här nu, och äter två-tre skedar och doppar bröd och sväljer och doppar en bit bröd till och tuggar och försöker svälja men spyr lite i skålen på väg till toaletten och kaskader i toaletten. Spyr och hulkar och huvudet dunkar och händerna darrar och spymuskulaturen gör så ont så ont så ont

och där och då saknar jag honom så mycket.

Vill ha honom där på golvet, han som stryker min rygg och säger men älskling och du är så vacker och allt det som han alltid sagt när jag spytt och skrikit och varit äcklig och jobbig och sjuk. Vill att han ska bära mig från golvet och lägga mig i sängen och klappa på mig och pussa på mig, vill vända mig mot honom och pilla på hans mustasch och viska tack för att du alltid alltid är så underbar så fin så fantastisk, vill då höra honom hyssja och säga försök sova lite..jag älskar dig mest i världen,

och där och då gör det så ont att ingen annan finns för att plocka upp, och där och då gör det så ont att min önskelista för kvalitéer i killar är:

Precis som M men med förmåga att kämpa istället för att fly,

och där och då gör det så ont att fundera på vem jag skulle ringa om jag blev riktigt riktigt sjuk och komma fram till att det nog skulle bli han, ändå. Han som i torsdags pussade, kramade, pratade och sa att jag skulle höra av mig och jag svarade att han får höra av sig, att jag inte vill, och sedan dess har det varit tyst som i graven och

jag..

har inget mer att säga.

Den här dagen har gjort så ont. Hans saker är överallt överallt överallt, vi är överallt och hela tiden tvingas jag inse:

vi finns inte längre. Det vackraste, finaste och bästa i mitt liv finns inte längre. Min bästa människa finns inte längre. Mitt hem finns inte längre.

M FINNS INTE LÄNGRE BARA INSE DET NÅGON JÄVLA GÅNG GÅ VIDARE MED DITT LIV!!

(imorgondagens planer: gå på alla lektioner, äta ordentligt, öl med A, förhoppningsvis hångel. behöver hångel, behöver fly. behöver bekräftelsen.)