403

Han öppnar dörren utan att plinga, utan att knacka,

säger hejhej här är jag. Ställ dig upp! och vi kramas och råkar pussas fyra gånger för

det är ju så det ska vara

och vi småpratar om vad som hänt och vad som inte hänt, han svär på sitt liv fyra gånger om att det är absolut ingenting mellan honom och anna längre, att det är över kabom över slut, att han sover på en madrass, att han inte tror att något bra skulle kunna växa ur det och att han inte vill krossa mig mer än han redan gjort

-hur ska jag lita på det? det är så svårt för alla andra gånger har du ljugit och verkat som att du talat sanning och hur vet jag att det är sant den här gången? det är så jävla olustigt att du bor hos henne

-det tycker jag med..

och vi småpratar lite till och han:

- har du saknat mig?

- mm

- jag har saknat dig. jag saknar dig hela tiden, varje dag.

och jag:

- vad vill du?

- med vad?

- med oss.

- jag vill att vi ska vara kompisar, och aj i hjärtat, och fan varför gör det ont det ska inte göra ont, vad vill du?

- jag vet inte.

- jo, säg. vill du ha tillbaka mig?

- jag vet inte. jag saknar dig varje stund men jag vet inte. jag vet ingenting om livet längre, om mig själv.

- du kommer hitta tillbaka till det, till dig.

- mitt problem är att jag inte vet om jag vill.

- vadå?

- komma över dig. jag vill liksom ingenting så därför kan jag inte kämpa nånting.

- vill du ha tillbaka mig?

- jag vet inte. ja. och nej. vill du ha tillbaka mig?

- ja och nej.

han säger att hans mamma är sur på honom och inte vill prata med honom och när han säger det stockas rösten:

han vet att alla står på min sida, att alla tycker att han gör fel, han har ingen att falla tillbaka på. han vet att han gör fel och det gör så ont i honom.

- det som stör mig mest är att jag sagt hela tiden, hela hela hela tiden, att här står jag, jag lyssnar, jag vet vad som är problemet men jag behöver att du också ser det. och du insåg allt det när det redan var för sent, när du redan förstört allt.

- har du förlåtit mig?

- nej..

- förlåt. igen, förlåt. är du fortfarande arg?

- jag vet inte..nej.. men jag försöker vara det, det var så mycket lättare.

och sen går han och jag får så ont i benen när han går,

jag kan inte stå det gör så ont

och han föreslog att vi nästa vecka ska ha en heldag, bara vi, han säger att jag ska känna mig fri att höra av mig, ringa smsa maila, när som helst och jag svarar att jag vill att han gör det

och fan jag vet inte vad jag vill. Jag står här och tuggar och vet inte vad jag vill. Vill jag verkligen ha tillbaka honom? När han sitter där i fåtöljen och byter kalsonger och jag tittar på honom så känner jag:

förvirring förvirring förvirring. Ingenting, likgiltighet. Vill jag ha tillbaka honom, och på vilka grunder isåfall?

Jag vet inte. Jag vet ingenting, ingenting, ingenting. Fan vad detta med känslor är svårt och komplicerat och fan och helvete och vad vill jag.

Har tappat allt.