måndag 13 december 2010

439

det börjar bli jobbig kärleksblogg över den här bloggen (eller så har den alltid varit det, jag vet inte) men det är så många känslor som vill ut och jag kan inte kan inte kan inte skriva om annat.

Som när jag pratar med L och när hon svarar säger hon inte hej utan är du kär nu? och jag svarar bara håll käften för jag vet att jag tänker på Köpenhamn mycket mer än för mycket
och sen pratar vi lite till och hon frågar om M, vad hon ska göra om hon träffar honom i jul (hon är ihop med hans kompis), ska hon hälsa, vad vill jag? och jag svarar att hon absolut-absolut får prata med honom, att jag inte har något emot det verkligen inte på något sätt för jag

tänker knappt på honom han:
gör inte ont i mig längre. Jag hör våra låtar på radion och tänker inte på att sitta i bilen bastun hans pojkrum och sjunga tillsammans tänker inte på att stå i duschen och sjunga i varandras munnar tänker bara

jaha, den låten. Den är fin och

om jag mot förmodan tänker på M och det vi haft känns det:
ingenting. Det gör inte ont det gör faktiskt

inte ont längre och jag förstår inte hur jag har kunnat komma över honom så fort men kanske är det så att när insikten om:
nej, jag vill inte ha tillbaka
när den kommer, då släpper man taget, reser sig och går vidare.

För mig kom den insikten en lördag i november. Det var en vecka efter att M bett mig ta tillbaka honom, en vecka efter att han sagt att ödet vill oss och då blir det så,
en vecka efter att jag sagt att jag ville men inte kunde ta tillbaka
en vecka efter att vi hånglade för allra sista gången

och den veckan hade gjort så ont, jag hade stampat på samma ställe och pratat med L, med tjejgänget, med alldeles för många om att:
jag var satt i limbo, kunde inte röra mig åt något håll för jag satt fast, fast, fast, kunde inte gå vidare med mig kunde inte gå vidare med oss var bara:
fast

och sen blev det lördag och min syster var på besök och var och fikade i stan med en kompis. Jag hade stannat hemma för att lunchsova men skulle möta upp dom och stod i hallen. Tog på skor, tog nycklarna i handen och där:

landade det i magen:
jag vill inte ha tillbaka M, jag vill aldrig någonsin mer vara ett med M, aldrig någonsin igen

och jag ringde L och sa vet du vad som precis hände, jag tror jag gick vidare

och kanske handlar att komma över om det.
Det kanske inte handlar om ett visst antal dagar veckor månader, det kanske inte handlar om hur många man måste kyssa för att glömma, det kanske inte handlar om att glömma över huvud taget.

För jag har inte glömt.
Jag minns fortfarande allting:
jag minns att brottas i köket, jag minns när vi dansade första kvällen jag sov hos honom, jag minns att vara ensam hemma i hans föräldrahem och plugga och vänta på att han skulle komma hem från jobbet, jag minns skratten, jag minns att gå ut tillsammans och överrösas av komplimanger för ni är så jävla snygga ihop seriöst!, jag minns att ge hjärtat fullt ut, fullt ut, jag minns att spela tv-spel tillsammans, jag minns att se hans teaterproduktioner och ha ett hjärta som bankar av stolthet, jag minns att köra fyra mil mitt i natten bara för att båda saknade så mycket
och jag minns hans lögner och hur jag förlät och kämpade kämpade kämpade, jag minns kvällen han gjorde slut och jag minns då jag fick reda på att han inlett en ny relation innan han gjort slut med mig

jag minns fortfarande allt och det handlar inte om att glömma:
det handlar om att släppa taget och att släppa taget handlar om insikten:
jag vill aldrig mer ha tillbaka.

och jag har den insikten så långt inne i mig att jag kan minnas utan att det gör ont, utan att sakna, minnas och tänka:
ja, så var det då. med M. och vi blir aldrig igen.
och den tanken gör mig varken glad eller ledsen eller nostalgisk, jag känner ingenting för att tänka så det är bara ren fakta.

Och jag vet inte hur man kommer dit och jag vet inte hur lång tid det måste ta, jag tror inte det finns några rätta svar jag tror bara att det finns en väg till just den insikten och jag är så tacksam över att jag fick komma dit så fort,
att jag reste mig så fort, jag är så tacksam över att sitta en luciakväll med L i telefonen som säger

jag tror att när man inte är arg längre är man över. Och det är väl klart som fan att du är less på att han fortfarande har din nyckel, men du verkar liksom inte arg. du verkar helt över. Och du,

köpenhamn är inte en rebound och han verkar gilla dig

jävligt mycket.

3 kommentarer:

Lina sa...

kunde inte sagt det bättre än L.

Wallflower sa...

Jag är så glad för din skull, och så fruktansvärt avundsjuk.

josefin sa...

lina: åh jag vet, hon är vettig. du med. kram
Wallflower: Åh. Så fint att du kan vara glad för mig, ändå. Och jag vet att du kommer komma över, jag vet jag vet jag vet det för du är på väg dit. Du är så stark och modig och det kommer gå bra för dig. Jag lovar. Du står inte stilla, du går framåt. Jag lovar. Kram.