Att börja om.
Emma frågade om det. Om att börja om.
För att kunna reda ut det, för jag är själv inte på det klara med hur jag egentligen gör det här, måste jag börja från början:
Jag vägrar bli bränd.
Jag vägrar bli bränd.
Jag vägrar bli bränd.
Jag gav hela mitt hjärta till M. Jag älskade honom med varje centimeter av min kropp, med varje cell, med varje andetag. Jag står fast vid att jag hade kämpat till döden för honom, jag hade tagit all hans skit resten av livet om han inte slängt bort mig, och det är inte vackert och det är inte klokt men det är jag. När jag älskar gör jag det fullständigt. Jag vet inte hur man älskar halvt, jag vet inte hur man ger bort en liten del av sig själv. Jag kan bara älska på ett sätt och det är att ge hela mig.
M slängde bort det, och det låter klyschigt men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars:
han slängde mitt hjärta i marken och stampade på det. Han hade full tillgång till mig, till mitt välbefinnande och han valde att ta sönder det fullständigt.
Det hade varit så enkelt att låta det ligga kvar där. Det hade varit så enkelt att låsa in mig, att knulla runt men att aldrig-aldrig låta det gå längre än one night stands. Det hade varit så enkelt men:
Jag vägrar låta mig vara bränd.
Jag vägrar låta mig vara bränd.
Jag vägrar låta mig vara bränd,
och därför vägrade jag låta hjärtat ligga kvar där, jag vägrade låta det vara så att M fick all kärlek jag någonsin hade att ge, jag vägrade för det fick inte vara så även om det var så det kändes. Därför gick jag upp på morgonen när jag helst ville ligga kvar, därför gick jag på krogen när jag helst ville ligga och grina, därför såg jag det onda i vitögat och sa: okej. Det här suger och jag tänker gråta mig igenom det, jag tänker låta det göra precis så ont som det gör, jag tänker andas varje gång det känns som att jag ska dö och jag kommer ta mig igenom det. Därför ringde jag mina vänner och grät och skrek och var tyst, och dom sa:
jag älskar dig,
jag älskar dig så himlastormande, jag älskar dig så mycket, du får alltid, alltid, alltid komma hit. Du har alltid, alltid en plats hos mig, du är alltid, alltid en prioritet. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig föralltid.
Och på det sättet tog jag tillbaka mitt hjärta.
Jag tog tillbaka det med all min kraft och all min styrka, och min kraft och styrka:
mina vänner. Och det är sant. Det är hundraprocentigt superdupersant. När jag inte orkade orkade dom åt mig, och det har varit sant i hela M-historien och det har varit sant varje gång jag varit ledsen innan M ens fanns i min värld och det har alltid, alltid, alltid varit sant. Jag är väldigt älskad och dom är all min kraft och all min styrka och dom hjälpte mig att ta tillbaka mitt hjärta och nu:
Mitt hjärta är mitt och:
Jag vägrar vara bränd.
Jag vägrar vara bränd.
Jag vägrar vara bränd.
Jag kan inte leva utan att våga, för jag är inte jag då. Jag är alldeles för naiv, alldeles för godtrogen. Min grundtro är tron på människans godhet och jag tror på att alla har den och det tar lång, lång tid innan jag ändrar den uppfattningen om en person. (Med det sagt är det inte så att jag är någon slags ängel som älskar allt och alla, det finns många människor jag stör ihjäl mig på men jag kan inte tro på något annat än att alla, alla, alla är goda och gör saker för varandras bästa.) Jag tror att godhet är något naturligt och att det sviniga människor gör mot varandra är reaktioner på ledsamhet och olycka. Jag tror, och vet, att M är en jättefin människa. Personen M älskar jag fortfarande, för jag vet att han är godhjärtad, jag vet att han är fin. Att han ljög, var otrogen och så fullständigt svek mig tror jag är något han gjorde som reaktioner på en hel del saker jag inte vill skriva (eftersom den här bloggen handlar om mig och inte om M är det elakt att outa massa grejer som är extremt privat för honom.)
Därför börjar jag om, med en ny människa.
För att jag hittade en Köpenhamn som har vetehår, som har en mjuk röst, som jag fylleringde inatt och varje gång (det var många) jag bad om ursäkt sa han men nej, säg inte förlåt. det är så fint så fint att du ringer, på måndag kommer jag till dig, en Köpenhamn som får mig att känna saker jag inte trodde att jag skulle känna på länge, länge, och om jag inte vågade Köpenhamn skulle jag gå emot allt jag tror på, allt jag är. Jag måste kasta mig ut för jag vet inget annat sätt,
och jag tror att Köpenhamn vill mitt bästa. Jag tror att han är snäll, fin och bra. Jag tror inte att han ljuger för mig. Jag tror inte att han kommer vara otrogen (om vi nu blir ihop) mot mig bara för att M var det. Köpenhamn är inte M, situationerna är olika och jag kan inte straffa Köpenhamn för något som M gjort.
Jag måste börja om för annars klarar jag inte av att leva, utan att våga finns jag inte. Köpenhamn vet hittills väldigt lite om mig. Han vet ingenting om hur min familj varit och är, han vet ingenting om några sorger i mitt liv. Han vet väldigt lite om dom sidorna i mig. Vi är ju precis, precis i början, vi bara dejtar och jag vill inte berätta hela min livshistoria för honom eftersom jag helt enkelt inte berättar för alla med en gång. Det får ta ett tag och det är okej. Det är förbannat läskigt att glänta på dörren in till hjärtat helt enkelt eftersom det är att ge någon mycket förtroende och det är alltid läskigt, det är inte läskigt för att jag gjort det förut och då blivit sviken. Jag har ju öppnat mig tusen gånger för människor som aldrig svikit, aldrig kommer svika, som finns kvar och kommer alltid, alltid att finnas kvar. (tjejgänget, S, F, L)
Att lära känna en ny människa är stort, läskigt, fantastiskt men framför allt: hisnande. Det finns så mycket han vet, som han kan lära mig, det finns så mycket fint vi kan ge varandra. Och varför skulle jag låta M hindra det? Jag ser faktiskt ingen anledning. Det finns en stor risk att det händer igen, men så är det ju med allt. Det finns inga garantier för att min olycko-kvot är fylld, jag kommer alltid att gå igenom svåra saker. Så varför stoppa just detta? Att lära känna en människa på djupet tror jag är bland det viktigaste viktigaste i hela livet och jag måste våga för om jag inte vågar kan jag inte leva.
Så, för att summera världens längsta och klyschigaste svar:
Jag måste våga, för jag tror på godhet och jag tror på kärlek. Jag vet ingenting annat än att kasta sig in, jag är hopplöst dålig på att skydda mitt hjärta. Jag tror att jag klarar av detta eftersom jag har en grundläggande trygghet i mitt liv som jag vet alltid, alltid finns. Jag kommer aldrig vara helt ensam. Jag är så väldigt älskad.
Jag förlorar mer på att inte våga än på att våga och förlora. Jag tror verkligen, verkligen det, för jag vågade M och förlorade det och känner en sådan enorm tacksamhet för allt vi fick lära varandra, för att vi fick växa så mycket tillsammans. Jag kan inte leva resten av mitt liv med en rädsla att bli sviken igen, jag kan inte stänga mitt hjärta för jag vet inte hur man gör. Jag har inga andra alternativ än att våga Köpenhamn.
Jag tror verkligen att jag kommer att gifta mig med någon en dag. Jag vet att jag kommer älska, jag vet att jag kommer ge hela mig och jag vet att jag kommer kämpa till döden för honom. (och jag tror inte på en the one, jag tror på att passa ihop och att kämpa älska för med tillsammans). Jag vet inte vem han är, jag vet inte när han kommer, jag vet inte hur många break-ups jag kommer vara med om innan jag hittar han som är förevigt. Jag vet bara att det vore jävligt jobbigt att missa en chans att få ett förevigt bara för att jag inte vågar. Därför hoppar jag hellre från elfte våningen och kraschar femton gånger i rad, för jag vet att jag till slut kommer hoppa och
flyga,
flyga,
flyga
tills jag (vi) dör.
(jag hoppas att det svarade på din fråga, emma. kanske misstolkade jag och då får du fråga igen. kram.)
3 kommentarer:
wow. fan vad fin du är. TACK för att du tog dig tid. du är så stark och som sagt, inspirerande. du fick mig just att se allt från ett annat synsätt.
men tycker du det är spännande att lära känna honom? eller vill du veta allt på en gång? tycker du det är "fint" att lära känna varandra eller vill du att det ska vara som med M när ni visste allt?
kramkramkram och tack igen!
åh, tack så hemskt mycket. så fin är jag inte egentligen, du träffade bara väldigt rätt i tiden med den här frågan för jag har verkligen tänkt jättemycket på det här dom senaste dagarna. tacktacktack för dina finafina ord!
alltså.
hm.
det är tudelat, det där.
för jag har alltid hatat HATAT början av förhållanden, när det inte ens är förhållanden utan bara..ingenting. jag blir lätt så osäker och jobbig och ledsen. jag tycker mycket bättre om att veta att den personen är en trygghet, som redan vet allt, som jag kan säga precis vad som helst till. det är det bästa-bästa.
på samma gång tycker jag faktiskt väldigt mycket om det, den här gången (det gjorde jag itne med M, jag avskydde första månaden vi träffades. det var såklart fint och allt det men jag hatade hatade hatade det). det känns väldigt fint och spännande att lära mig hitta i hans vråer, så fint att se honom glänta på dörren. jag vet att det finns väldigt mycket som han inte säger och det stör mig inte ett dugg. så svaret blir nog:
ja, jag gillar det faktiskt. jag vill att vi ska lära känna varandra fullständigt och kunna vara trygga i varandra, men jag vet att om vi ska komma dit så måste det få ta sin tid och jag njuter faktiskt av den riktigt mycket. det är så fint att lära känna honom.
jag jämför ogärna kärlekar. M var en stark, vacker och väldigt, väldigt stor kärlek som nu är slut, och det är allt med det, men vi kan bortse från det ett slag. jag tror att jag klarar av att vara mycket lugnare och faktiskt njuta mycket mer av den här fasen med köpenhamn än vad jag kunde med M eftersom jag helt enkelt har utvecklats väldigt mycket från den jag var när jag och M träffades till den jag är nu. jag hade då ingen trygghet i mig själv, vilket jag har nu och det blir lite lättare att våga då. det blir lite lättare att faktiskt klara av att uppleva allt det härliga när jag på något sätt vet att hela världen inte står och faller med att det måste bli jag och han. jag vet inte riktigt, men jag tror det handlar om det.
gud, förlåt. nu försöker jag typ..analysera mig själv, har drivit väldigt långt ut från din egentliga fråga.
så, kort:
jag tycker att det är spännande och fint och härligt, med inslag av fullständigt skrämmande, att lära känna köpenhamn. jag ser fram emot att vara fullständigt trygg med honom, eller någon annan, men jag känner ingen stress att komma dit. det kommer när det kommer.
stor kram! du är fin
det här var det finaste inlägget någonsin josefin. jag har läst det om och om igen och du är så makalöst klok och modig. jag önskar att jag kunde vara hälften av det du verkar vara.
och jag tycker det är helt fantastiskt att bloggvärlden finns ibland så att man kan få ta del av andras liv på avstånd. det känns som att jag känner både dig och emma trots att jag verkligen inte gör det. och det är så konstigt men jag bryr mig verkligen om hur det går för er i era liv och med era kärlekar och vänner och utmaningar.
och jag tycker om att känna så.
så himla mycket.
Skicka en kommentar