495

Jag är inte alltid modig, men ganska ofta. Vanligtvis, när jag inte gjort slut med one night stands, när jag är ute och ser någon fin går jag fram och smeker handleden. Jag tar vad jag vill ha utan att ursäkta mig och när den jag vill ha inte vill ha mig tillbaka tillåter jag det att göra ont men jag reser mig, jag säger: jag är fortfarande bra underbar och vacker (obs obs obs det gäller både krogragg och förälskelse och kärlek)

och jag är modig när jag ringer min pappa, trots att det är skitdyrt för han bor på andra sidan jorden, och tar upp det som aldrig tas upp, säger: jag är orolig för dig, ta hand om dig, kom hem snart, jag älskar dig på riktigt och jag är modig när jag vägrar slås ned mer av faktumet att det är så har alltid varit så kommer alltid vara så i vår familj att barnen tvingas vara dom vuxna och föräldrarna får vara ansvarslösa våp, jag distansierar mig från det, jag tänker: jag behöver inte älta det längre, jag är klar, det gör inte ont och jag kan inte skylla på det mer. Det är över nu och därför måste jag kämpa

och jag är modig när jag vågar bryta, gå vidare, när jag vågar älska, när jag vågar falla i bitar framför människor, när jag vågar.

Jag är modig, men inte alltid och inte nu. Mina knän darrar så mycket att jag inte klarar av att gå ner till tvättstugan (jag måste verkligen verkligen tvätta, har inte gjort det på säkert en månad), hjärtat bankar så hårt och jag v å g a r inte. Det känns som att jag riskerar allt utan att ens ha något att förlora

och förlåt mig, jag hatar också kryptik, ni får gärna slå mig, men jag klarar inte ens av att skriva det här och det är konstigt, för det här är en känsloblogg och hela det här inlägget har med känslor känslor känslor att göra, egentligen handlar det inte så mycket om mod, men jag vågar inte erkänna hur det är ens för mig själv och därför därför kan jag inte skriva det. Det är bara. Hjärtat, kroppen, håret, fötterna.