497

Jag har utgått från att Ms familj har..inte glömt bort mig, men lämnat mig bakom sig. M och anna var i hans föräldrahem för några veckor sen och jag tänkte att det liksom fick markera slutet för mig och M-familjen. Jag har utgått från det och det har känts sorgligt och okej på samma gång, men så igår ringer M-mamman och vi pratar i en timme, pratar om himmel om jord om skola om barn om allt allt allt

och fucking jävla helvete vad jag saknar henne. Hon blev min extramamma, hon fick mig att inse så många saker:

att det inte är mig det är fel på att det finns vuxna som kan älska mig att min mammas och min relation är trasig inte på grund av mig utan på grund av omständigheter

att man får slappna av, skratta tillsammans gråta tillsammans finnas tillsammans

hon är så jävla, jävla, jävla fin. Hon överröser mig med smicker, med kärlek, säger du är så smart! när vi pratar om skolan (samtidigt som min egen säger det där räcker inte, du kommer aldrig att få ett jobb), säger jag längtar så mycket efter dig, det är skönt att höra din röst, säger du får inte tro att vi har glömt bort dig

och jag tror inte att det finns en enda ex-svärmor som kan mäta sig med henne. Hon fyller mig med värme, med kärlek, med styrka och jag är så tacksam för allt jag får av henne, för hon gör det aldrig av plikt. Hon gör det av kärlek, av omtanke och hon kommer alltid, alltid finnas i mig, i mitt hjärta, i mina tankar. När jag tvivlar på mig själv är det hennes ord, hennes röst jag tar fram och innan henne var jag så ständigt stressad av min person, jag var rädd för att vara fel göra fel inte duga

jag känner inte så längre och självklart är det många faktorer som bidragit till det, men jag är övertygad om att hon har stort ansvar till att det är så. Jag är henne evigt tacksam. För allt hon gör i tysthet, det som ingen ser. Hon är liten i orden, stor i handlingar, störst i kärlek. Om jag blir tredjedelen så bra som hon kommer jag att vara fantastisk och jag vet att det är en klyscha, men det är fortfarande sant.