499

Det är onsdag och jag är full, min kompis drar mig i armen för ölhaket har stängt och vi går vidare till nästa för hennes gamla skolkompisar är där och där

där

där

står han och jag rodnar och jag förstår inte varför, jag rodnar aldrig verkligen aldrig aldrig, men nu rodnar jag och vi liksom blygpratar tittar under lugg fnissar och jag dör lite dör lite dör lite

och sen åker jag hem och tänker inte på honom mer, förrän en vecka efter när samma kompis säger:

jag har en vän som vill lära känna dig bättre

och sen

dyker han upp på samma klubb som jag och jag rodnar, tittar bort, känner inte igen mig själv för:

alltid annars är jag rak i blicken, ser i ögonen, tar vad jag vill ha utan ursäkter. alltid, alltid annars men nu:

rodnar och orden stakas och blicken i golvet

han gör något med mig jag inte kan förklara, påverkar mig på sätt få andra gjort

och när vi står i rökrummet tar han min hand. Han är sval när jag är varm.

Några timmar senare har vi tappat bort varandra och hittat varandra flera gånger om och mina kompisar ska gå. Jag säger vänta lite, jag måste bara kyssa Victor först och går och hittar honom och han

han

kysser mig (jag kysser honom) och vi byter nummer och hjärnan, hjärtat känns som sockervadd.

Två dagar går och jag sitter på en fest med min match-makande kompis som säger:

ni borde bli ihop nu, på riktigt, alltså ni är kära utan att ni känner varann och jag säger mennää gud nä sluta är det så fast nej men vänta och jag är förvirrad förvirrad för

fuck

vad är det som händer. Det är bara några dagar efter att jag tagit paus från kärleken och jag vill inte ha kärlek, men jag vill ha Victor

och hon säger, hon säger:

jag mmsade en bild på dig till honom i torsdags och idag när jag ringde honom sa han 'det är pinsamt att erkänna det här, men jag har tagit fram bilden på henne säkert tio gånger bara den senaste timmen och bara dött'

och jag rodnar rodnar rodnar.

Jag skämtar, säger: mitt mål med den här kvällen är att han ska bli kär i mig och hon seriössvarar: det är han ju redan.

Tanken är att han ska komma till festen vi är på, men det gör han inte. Han spelar monopol och jag känner mig konstigt dissad/besviken/less. På natten får jag sms från honom där han sägerförlåt, det sista jag vill att du ska känna är att jag dissar dig och min kompis säger:

alltså förlåt att jag berättade, men han tycker bara att du är så jävla awesome och han kan inte fatta att du också känner ett intresse.

och det känns trassligt och konstigt och jag känner inte igen mig, jag är helt..tagen. Jag vet att jag är såhär, att jag faller lätt faller hårt faller fort, att jag gjort det många gånger och sen har det inte hänt något mer men den här gången. Jag vet inte varför, men det känns annorlunda och jag blir konstig: vågar inte som jag brukar våga, frågar ut min kompis om honom, säger mina dealbreakers, tänker: jag måste hitta något som gör honom dålig, jag orkar inte bli besviken, jag orkar inte crusha i onödan, men hon svarar och han får alla rätt alla rätt alla rätt.

och det är Oscars-natten och jag och tre vänner vakar, bettar, tävlar och när allt är klart somnar alla i en hög. Alla utom jag, som inte kan sova, som:

tänker på honom, tänker på honom, tänker på honom. Tänker, läxar upp mig själv:

sluta, var inte fånig, det här är inget mer än en crush, släpp det, du ska inte, du vill inte egentligen du tycker att det är för jobbigt, för tungt, släpp det bara släpp det

och dagen efter är jag torr i munnen och vill bara:

hej, vill du ses kanske dricka öl [jag tycker så mycket om dig jag vill ha dig bli min]

men jag kan inte, jag vågar inte, jag blir för yr och det känns så konstigt att inte våga, för jag vågar alltid. Jag är rättfram och tydlig. Alltid annars, men inte nu. Hjärnan känns som ludd. Jag ringer en av mina bästa vänner istället och hon psykoanalyserar mig och jag

jag är så jävla rädd för att göra fel. Så känner jag aldrig i början, när det börjar bli mer seriöst vacklar jag blir jag osäker försöker jag skydda mig, men nu har vi träffats två gånger och jag dör av nervositet, jag dör av rädsla, jag klarar inte av att smsa för tänk om det går fel. Det känns som att jag riskerar allt, utan att ens ha något att förlora, om det går fel. Om jag inte får honom.

Jag känner mig patetisk, för:

jag ville ju inte. Jag ville ju vara ensam, jag ville ju vara själv, jag ville ju inte tänka på kärlek. Jag ville ju ha paus, men fan. Jag kan inte värja mig. Han är det finaste jag har sett.

Det är annorlunda den här gången men jag vågar inte säga det till någon, inte ens här vågar jag säga det. Jag vågar inte riskera något: det känns så skört det känns så stort det känns så farligt.

Jag vill inte dejta honom, jag vill ta honom till min säng, kyssa honom bakom öronen, laga mat med honom, viska kärlek till honom. På en gång. Det känns så främmande att sitta i en bar/på ett fik och liksom..prata, dejta, vi är ju större än så. Mer än så. Tänker jag tills jag inser: nej, så är det inte, vi känner inte varandra, vi finns inte, vi kanske skapas men vi finns inte.

Men liksom.

Jag ligger i min säng och ska sova och när jag blundar ser jag hans ansikte och innan jag stoppar mig själv hinner jag tänka:

jag är så jävla kär i honom att jag dör

jag vill vara hans nu. På en gång, nu nu nu. Utan att känna honom bara vet jag: det måste bli vi. Jag vet att det är för mycket förväntningar, att jag bygger upp för mycket i huvudet, men samtidigt: jag bygger inte upp fiktion om honom, som jag alltid gör annars, jag tänker bara: jag vill att han ska vara min så han kan visa mig allt det som är framtiden.

Så jag tar mod till mig när han smsar och vi ses. Vi ses och pratar pratar pratar och jag måste vända bort blicken ibland för han är för fin, jag kan inte hantera det. Hans lugghårtestar spretar så perfekt, han tittar ner i golvet och ler och jag

jag dööööör. Jag försöker kväva mina leenden, men det går inte det går inte det gååår inte så jag fånler i dom fyra timmarna vi sitter och pratar, frågar, delar med. Jag nojar, tänker: han tycker att jag är fånig, att jag är ful, att jag är korkad, att jag är för vanlig. Han är liksom så speciell: jag känner mig som ingenting i jämförelse. Varför skulle han, hur skulle han kunna tycka om mig? Vanliga tråkiga mig. och jag smsar min match-makande kompis, säger: jag dör, förlåt att jag tjatar, men jag dör, jag känner inte igen mig själv, jag är aldrig blyg aldrig aldrig blyg men nu. Fuckkkkk. och hon: ta det lugnt, noja inte! tänk på att han sitter och är exakt lika nervös, tänk på att du är den vars bild han kollat på en miljon gånger, han tycker att du är för fin för honom! våga, för det är sant!!

Och vi pratar musik och vi pratar politik och upptäcker att vi har samma laster och andas ut,för nu behöver jag inte skämmas, vi pratar pratar pratar. Han ler, fnissar, ser mycket på mina läppar (när en person vill kyssa en annan ser denne mer på den andres läppar än i ögonen)och han blyg-vänder bort blicken

och det känns som att myrornas krig pågår i min kropp. När han är och köper öl smygtittar jag på honom medan han ler och pratar med bartendern och fuckkkk jag avlider avlider avlider. Jag skräms av det jag känner, av hur min kropps känns, jag vill hejda trycka tillbaka glömma, vill inte känna såhär igen för ärligt

även om jag försöker leva efter: jag hoppar hellre femton gånger i rad bara för att krascha platt mot marken än att se upp mot skyskrapan från marken

även om jag försöker leva efter det. Jag är bränd. Jag är så jävla bränd, jag vågar inte vågar inte vågar inte. Jag vågar inte erkänna hur det känns i mig och jag vågar inte tro på honom när han säger att jag är fin. Jag bara väntar på att han ska skratta, säga: trodde du verkligen på det, att jag skulle vilja träffa dig?!

Sen ska sista bussen gå och han följer mig, vi blygtittar på varandra, vi säger: tack för ikväll, du är verkligen fin exakt samtidigt och vi böjer oss in, ska kramas, istället:

kysser varandra, kysser kysser kysser och jag liksom fångas, får springa in i bussen vars dörrar stängs och jag kläms nästan

när jag vänder mig om ser jag honom stå och se på mig och jag

dör.

Jag dör, han är så fin han är så fin han är så fin han är så fin. Precis när jag satt mig på ett busssäte och druckit lite vatten får jag sms:

tack för ikväll jag längtar till lördag kram.

Sen blir det fredag och jag, han säger är du ute och jag svarar: här är jag och sen sen sen

ser jag honom komma upp från trappan, trots att han sagt: jag hatar det stället

och fuck vad han är fin. Jag dör, jag dör, jag dör. Vi pratar, håller handen, hånglar och det är liksom:

du är så fin [jag vill ha dig]

det känns som fjärilar, solsken och vår. Sen åker jag hem och han pussar mig femtio gånger innan jag springer därifrån och innan jag ska sova, när jag pratar pratar med L och hon säger:det syns på dig att det är något speciellt. Mycket eftersom du inte vågar prata om det. Klassbästa frågade mig om du blir sån. Seriöst josefin, alla ser det utom du. Han är helt...i dig. Och du i honom.

och jag skickar sms: Du är det finaste jag sett. Förlåt. Puss och han: Åh, vad glad jag blir. Jag tycker du är så jäkla go, josefin. Jag trivs verkligen hela tiden när jag är med dig. Puss. Jag ser jättemycket fram emot att träffa dig imorgon.

och sen kommer imorgon, vi är på samma fest/klubb men den är stor, vi springer om varandra hela tiden. Jag ser honom när jag ska köpa öl och går fram, säger: hej, måste gå på en gång men jag ville bara säga hej

och sen fortsätter det så. Vi smsar: var är du/kom hit/gaah, och han: Vad säger du om att ses på måndag, bara du och jag? Det är så jäkla segt att försöka få ut något vettigt av en sån här kväll. Man får bara leta efter varandra och få sina vänner att hålla sig lugna för att kunna ha ett bra samtal. Jag tycker du är så härlig och jag vill så gärna träffa dig på ställe där vi kan prata och umgås på ett bättre sätt. Puss

och det är så svårt att stå när benen blir till gelé.

Sen ska jag gå, snart snart, och jag känner mig lite besviken. Jag ville inte hänga mycket med honom, ville bara vara med L men jag ville få se honom mer, prata med honom mer. Jag känner mig lite besviken men ändå glad och så

står han där. Jag tittar på L, frågar är det okej är det okej är du säker säker, hon nickar, sägermen jaa, herregud

och han kommer fram, kramar mig och sen finns det ingen omvärld, bara vi. Det är så svårt att skriva det här för jag vet inte hur jag ska formulera mig, men det är:

du är den finaste jag sett

jag vill vara med dig varje dag

det är pinsamt att erkänna det men jag är verkligen så förälskad i dig

och vi säger allt det, tittar på varandra, kysser, stryker i varandras hår, håller varandras händer, tar på varandras ansikten

och när vi stått där alldeles för länge och nu måste jag verkligen gå och han måste också verkligen gå för hans kompis är alldeles för full och måste omhändertas och vi säger det säger det säger det men står kvar, och han:

det är så svårt att gå, för jag saknar dig redan, längtar redan efter dig. jag kan knappt bärga mig innan jag träffar dig igen. jag är verkligen förälskad i dig.

och vi skiljs åt med blickarna fästa i varandra och natten blir fylld av blygt fina sms.

Dagen efter, som är idag, pratar jag igen med match-makande kompisen och hon säger ni är ju typ redan ihop

- men vadå, det är vi väl inte?

- nä, men ni är så ihop som man kan bli utan att vara det. ni är så kära i varandra att det gör ont i hjärtat att ni inte är ihop

Och det är liksom. Så oförklarligt.

Jag vet att jag är alldeles för naiv, alldeles för ung, alldeles för allt, men:

jag känner mig helt knockad. Jag kan inte hantera honom och det jag känner, för jag får andnöd av att bara tänka på honom. Det rusar i hela kroppen, han gör mig kall han gör mig varm och jag tror att mitt hjärta - på riktigt - hoppar över slag när han är i närheten. Antagligen kommer han också att lämna och antagligen kommer det inte att bli vi, jag utgår från det utgår från det utgår från det och därför tänkte jag inte publicera det här innan det blev något, innan jag var hundra procent säker men nu är det redan för långt

och varje gång han ser mig ler han, han pratar mjukt och genomtänkt och är så smart och speciell

och antagligen kommer jag straffa mig själv för att jag skrivit detta. Men det känns PANG. Jag är verkligen, verkligen förälskad i honom och jag skäms, känner mig fånig och dum och blääää

men jag tänker på honom alltid-alltid och det känns pang och jag är verkligen, verkligen förälskad i honom.