502

Igår var det vår. Idag är det snöstorm.

Jag känner mig som världens fånigaste, jag skäms skäms skräms av mig själv, av hjärtat, av det som känns.

Vi har bara träffats några gånger, vi är ingenting, vi finns inte

intalar jag mig intalar jag mig intalar jag mig

jag är så jävla rädd för att erkänna allt det här. Jag vill inte, jag vågar inte, jag kan inte. Jag är rädd att stå här med förhoppningarna i himmelen och att sen se honom på en fest med någon annan att jag ska få det bekräftat att jag

inte är "flickvänsmaterial", att ingen vill ha mig på riktigt, att jag är ett skämt att allt är en bluff. Jag nojar och håller på och på nätterna kan jag inte sova för jag tänker bara på honom, bara bara på honom. Jag längtar efter honom så mycket att det sticker i huden och jag är livrädd, jag är livrädd livrädd livrädd.

Jag stretar emot allt i mig som vill hoppa av, som inte vågar svara på sms, hjärnan skriker NEJ, gör det inte, skydda dig istället, det är bättre att du är ensam, utsätt ingen för något mer nu

men hjärtat skriker JA, hjärtat kan inte värja sig och det känns

det känns

det känns. Inte som vanligt. Inte som med Köpenhamn, där jag ville: ligga nära, höra fina ord, skratta

men där det inte spelade någon större roll, där hjärnan sa mjaa okej då och hjärtat övertygade sig själv, där det mer var jag vill ha någon och det spelar ingen roll att han har några av mina deal-breakare för han är iallafall någon och han är iallafall fin.

Nu, med Victor: att jag blundar och det enda jag ser är hans ansikte, i lördags då vi stod och såg på varandra med leenden leenden leenden, då vi klappade varandras kinder, strök varandras hår

och jag önskar att jag hade en film på det, för jag kan inte beskriva det jag kände då, jag kan inte klä in det i ord

det känns så stort och farligt och skört och det

känns

fuck, jag vågar inte säga det men det känns på riktigt

det känns i hela kroppen och jag skakar skakar för jag tycker så mycket om honom

och jag känner honom inte ens. Jag vet inte vad hans föräldrar heter, jag har bara hälsat på två av hans vänner en gång (varav en sken upp, sa jaha, det är du som är josefin, vad roligt att träffa dig) han vet inte hur min lägenhet ser ut vi vet

ingenting om varandra

och jag hatar hela det här inlägget för jag skäms, jag skäms så jävla mycket för jag är så förbannat SVAG som aldrig är ensam, som låter en kille flytta in i min hjärna utan att jag känner honom, jag skäms jag skäms jag skäms

för att jag har fallit så fort, jag skäms när mina vänner frågar hur går det med victor och jag rodnar istället för att svara

jag skäms och jag bara väntar på det, att han ska dra sig ur, sluta höra av sig, att jag ska se honom hand-i-hand med någon annan, att jag inte ska våga visa hur ledsen jag blir att jag ska säga äsch det är okej vi var ju aldrig någonting riktigt, eller att vi ska fortsätta träffas och han upptäcker vilken total jävla loser jag är, att jag ska bli kär och säga bli ihop med mig och få svaret nja, alltså...

jag bara väntar på att bli besviken och jag vågar inte hoppas, inte ens när han:

jag tycker så mycket om dig, du är verkligen fin. Jag orkar inte vänta efter att träffa dig på torsdag. Jag är verkligen förälskad i dig.