måndag 14 mars 2011

504

Okej, hur ska jag börja.

Vi ligger nära och andas och viskar och han stryker mig i håret, över kinderna. Vi ligger nära, närmare, närmast och jag saknar honom. Jag vill bara längre in, under huden. Jag vill vara i hans hjärta, i hans vener, i honom. Han gör något med mig som jag inte kan förklara. Han lugnar ner mig, får mig att slappna av samtidigt som jag är nervös alltid-alltid när vi är med varandra.

Som person kan jag vara ganska gapig, gå på-ig, ganska mycket. Jag pratar mycket, jag pratar högt, jag pratar ofta. Jag tar plats. Därför kör jag lätt över människor som är tystare, mer eftertänksamma. Victor tänker innan han pratar, han tar tid på sig. Det skulle så lätt bli så att jag pratar, kör över, som jag så ofta gör, som jag får så mycket ångest över, men..det gör jag inte. Han lär mig att lyssna, han får mitt hjärta att slå hårt, hårdast samtidigt som han lugnar det, gör det mindre oroligt. Det känns som att han lärt mig hela världen redan nu, innan allt har hänt och jag vet

jag vet att jag går händelserna i förväg, jag vet att jag känner alldeles för mycket, jag vet att oddsen talar emot oss. Jag vet allt det, men jag kan inte sluta. Jag vill inte. Kroppen, hjärnan skriker nej, vill att jag ska skydda mig men

alla mina muskler skapar myrornas krig av saknad när han inte är i närheten. Jag tänker på honom hela tiden.

Han känns i hela kroppen. Han känns som ingen annan, det känns som inget annat, det är:

Vi sover hos varandra tre nätter i rad och spenderar timmar med att bara se på varandra och han:
imorse när vi skiljdes åt..jag saknade dig på en gång. jag ville bara höra av mig hela dagen men det kändes som att jag skulle vänta på det rätta tillfället och sen var det så svårt att veta när det där rätta tillfället skulle infalla. det är så konstigt, men det är verkligen tomt när du inte är i närheten

och det är verkligen så
oförklarligt
för han får mig att öppna dörrar som jag stängt, han frågar och jag svarar och

min mamma kommer hit för att jobba och jag ska träffa henne en kort stund. Han vet inte mycket alls om vår relation, men han säger, han säger:
lycka till nu, hoppas att det inte blir för jobbigt. du är verkligen fin josefin

det är som att han har en radar inriktad på mig, det är som att han vet allt om mig utan att jag berättat. När vi har druckit öl och hans vän smsat var sitter du och din kära? och han rodnat och vi ska gå hem till mig säger jag det som känns, jag säger:
du..jag är väldigt rädd just nu. jag är dålig på att erkänna det, men jag är så jävla bränd. tidigare har allt bara gått så jävla mycket åt helvete och jag har bestämt mig tusen gånger för att skita i allt som har med..det här.. att göra. därför är jag livrädd
och jag hinner inte säga mer, för vi träffar en av hans kompisar på gatan där vi går och vi stannar och pratar med honom och hela tiden håller han mig i handen, hårt

och sen är vi hemma hos mig och några timmar har gått och vi har pratat om allt annat och han:
du, vad skulle du säga förut förresten? det kändes som att det var viktigt
- det var nog mest det att jag är lite bränd av mina dåliga erfarenheter och.. det här..jag vet inte, men du liksom..känns så mycket i mig. och jag är rädd för det.
- okej.. då förstår jag lite bättre. jag vet inte varför, men det har känts som att du har försökt skydda dig lite. jag förstår att du gör det, att du känner det behovet, men josefin. jag vill dig bara väl.

Jag förvånas varje gång jag upptäcker hur mycket han verkligen bryr sig innerligt innerligt på riktigt och det får mig att bli sur på mig själv, för hur jävla kass människosyn har man inte om man häpnar över det som borde vara självklart?
men han bryr sig ovanligt mycket och han ser

fan vad fånigt pinsamt jävla förälskad jag är, jag fattar det nu när jag inte kan sluta skriva det här inlägget, för jag vill bara skriva om honom honom honom, vill inte sluta
allting bleknar i jämförelse

men iallafall, han bryr sig på ett väldigt fint och subtilt sätt, han skriker inte ut det, jag tror inte ens att han förstår det själv
hur ovanligt fin han är mot andra människor
det är dom små sakerna jag märker det på, dom små sakerna jag knappt kan förklara för det låter så futtigt i skrift men är så mycket mer i verkligheten. Det känns bara som att han ser mig i fullständigt ljus och samtidigt, trots det:

jag tänker på dig hela tiden, jag vill bara vara där du är

trots allt det som är jag, trots allt det jag räds för att vara, trots det smeker han mina kinder, lägger huvudet i den gropen mellan hals och axel, kysser mig i pannan,

håller om mig när vi står utanför en klubb med en av hans bästa kompisar, håller om mig när vi träffar hans bror, håller om mig om mig om mig.

Samma natt som jag vågat berätta det som känns, hur rädd jag är, han:
- för att vara tillsammans med någon måste jag kunna lita helt på den och jag har jättesvårt för det, men jag vet inte.. det känns som att jag redan nu litar på dig. fullständigt.

och liksom.
Nej, jag kan inte. Det känns inte som att jag ger en rättvis bild, jag kan omöjligt göra det. Jag kan inte förklara hur det känns att sitta bredvid honom, jag kan inte förklara hur mycket jag saknar honom ikväll, när han inte är här, jag kan inte

och en stor del av mig vill fortfarande lägga locket på alla känslostormar, jag bara väntar på att han ska inse alla mina baksidor, att han ska gå för jag förstår förstår förstår inte det här, jag förstår inte det jag känner, jag får hela tiden kämpa mot impulser att avsluta det här bara för att få vara den som lämnar

för det känns liksom så otänkbart att han ska känna lika mycket för mig som jag gör för honom. Jag hittar hela tiden andetag som kanske eventuellt skulle kunna tyda på ett ointresse, jag nojar sönder mig själv och han bara:

du är verkligen det finaste jag sett. Jag tänker på dig varje minut

och jag ska avsluta nu för jag ger ändå ingen rättvis bild, jag kan ändå inte förklara, jag är ändå alldeles för rädd samtidigt som jag är så

förälskad

i Victor Victor Victor.

5 kommentarer:

Den där Jenny sa...

Amen kolla, det här är så fint att jag vet inte vad och oj, vad känslorna känns igen!

Världens Bästa Flickvän sa...

Hehehe! Så känns det att läsa det här.

Och som Jenny skriver: dessa känslor känns igen. Du är är livräddskär. Men det verkar som att du inte har någonting överhuvudtaget att oroa dig för. Härligt. Äntligen.

Kör hårt.

Frida sa...

det finns ingen som är så värd det här som du. äntligen. hjärta.

Hanna sa...

Åh, jag håller med Frida! Hipp hipp hurra för förälskelsen, och våga våga våga. Och kör hårt, ja.

Gör det. PUSS!

josefin sa...

Gud vad ni är fina. Kram, kram, kram och all sol och allt fint! Verkligen: tack för att ni hejar på mig hela tiden. Jag har varit så rädd för att ni skulle tycka att jag är svag som bara hoppar från famn till famn.