538

Vi går hem efter att ha varit ute. Alla bussar har slutat gå och det är inte så långt men tar oss ändå flera timmar, mest för att jag är tröttfull och sätter mig på kanten och säger men jag oorkar inte! Jag vill viiila! och han håller min hand, hela tiden håller han min hand. Vi är nära hemmet när jag stoppar honom och säger det precis som det är:

jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt jäkla skitmycket. Det finns ingen annan, Victor, det finns bara du. Jag vill vara med dig alltid och det är det absolut viktigaste. Jag struntar i allt annat, bara jag får vara med dig. Jag struntar i min examen, jag struntar i att bli något, jag struntar i att skaffa barn, fan vad som helst bara jag får se dig bli gammal, men vet du vad det bästa är? Det bästa är att i oss har jag plats att vara jag, att jag aldrig behöver stoppa mig. Att jag kan få se dig bli gammal samtidigt som jag själv utvecklas. Du är min största skatt. Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig

och orden tar inte slut, jag kan inte förklara det nog. Jag kommer aldrig till en mättnadspunkt, jag kan bara fortsätta fortsätta fortsätta. Jag älskar honom oändligt. Det känns så menat, så på riktigt. Så självklart, så surrealistiskt.

Jag kommer ihåg vad en av Victors kompisar, som jag inte ens känner särskilt väl, berättade för mig för några veckor sedan. Victor hade sett mig veckor innan den onsdagen jag trodde var vår historias början. Dom hade varit på samma klubb som vi nu går hem från i junidimmor och jag hade ramlat in med mina kompisar. Han hade sedan tillbringat hela kvällen med att se på mig med öppen mun, men när hans kompis sagt åt honom att gå fram och säga hej hade han svarat: nej, jag kan inte. Hon är för vacker för mig. Hon är inte på riktigt, jag måste låta henne vara. och det känns så magiskt, det känns så stort. Vi träffas numer varje dag och mystiken är borta, jag dör inte varje gång jag ser honom, men det växer konstant. Han är en av mina absolut bästa vänner och jag är så fruktansvärt jävla skitkär i honom. Han är min finaste och jag vet att han känner likadant. Han har varit kär i mig från början och jag vet att det är så. Tidigare, med andra, har jag varit osäker och nojig men inte nu. Varje gång jag ser på honom ser jag hur mycket han älskar mig, det finns ingen som någonsin skickat så kärleksfulla blickar mot mig.

Det blir fredag och jag är overkligt bakfull, sover till ett och älskar att ha skollov. Han diskar min disk, gör gröt och drar upp mig ur sängen. Vi åker till staden och köper nödvändigheter, åker hem till honom. Jag får klippa hans hår och efteråt ropar han femtio gånger: vad snygg jag är! Vad fin du har gjort mig! Vad glad jag är! Vad stolt jag är över dig! Du är fan bra på allt! och jag älskar honom, kan inte tänka mig något bättre än att ha honom som min. Jag följer honom till en av hans bästa vänners lillasysters studentmottagning och ska egentligen gå hem, jag är fortfarande lite trött och väldigt sugen på ostbågar, men när vi står och pussas adjö springer en av Victors vänner fram till mig och säger: men du ska ju stanna! så jag ger upp mina ostbågeplaner. Kramar studenten, dricker vin och bjuds på mat, sitter på ett toalettgolv med Victors vän Niclas och vi pratar om mig. Han är hård mot mig när jag behöver ha motstånd och klappar min fot när jag säger som det är: att ibland så har jag ett stort svart hål i bröstet, att ibland är jag så ledsen att jag inte orkar leva. Vi pratar vidare, håller handen nästan hela kvällen (han är bög och för längesedan var han kär i Victor i över ett år, så om det är någon som ska vara orolig så är det jag) (det är jag inte) och vi skrattar och han säger: fan, jag har ju varit lite avig mot dig, du vet? och jag nickar: mmm, för det är sant, det har han varit, och han fortsätter det är bara för att jag visste att det här skulle hända, att vi skulle bonda. Efter att du och Victor träffats den typ tredje gången så sa han till mig "fan, jag älskar henne" men jag tänkte bara att det skulle vara övergående och att jag därför inte skulle engagera mig i dig, men..ja, jag blev ju överbevisad. Du vet att han aldrig har känt för någon som han känner för dig? Han har verkligen aldrig kunnat bli kär tidigare, aldrig någonsin. Det här blir för smörigt och du vet att jag inte är sådan, så jag tänker sluta här, men Josefin jag blir så glad av att se er. Jag har faktiskt aldrig sett honom må så bra som han gör nu, det är väldigt fint. Det var fan hans tur nu

och mitt hjärta bankar så hårt i bröstet att jag inte kan andas, det är så overkligt (samtidigt så självklart) att jag har hittat HONOM och att jag nu håller handen med en av hans bästa vänner, att jag blir så välkomnad. Jag, Niclas, Victor och en annan N går hem från studentfesten sist av alla. Vi går på led under varandras armar, kommer hem, dricker vatten, äter choklad och bäddar i bäddsoffan. Jag klappar N:arnas kinder, stänger dörren och jag och Victor kramas hårt, hårt, viskar sådant ingen annan någonsin får höra och trots att hans vänner sover bara en dörr bort kan vi inte hålla oss, så vi har sex tyst tyst tyst. Efteråt kryper han närmare mig och jag älskar det med honom, att han alltid vill ligga så nära som det går. Han fyller alla behov jag trodde var omöjliga att tillgodose, han är allt jag någonsin velat ha men alltid trott inte finns och ja, han har dåliga sidor och vi tjafsar ibland, men vi säger alltid till om något inte känns bra så att vi kan lösa det innan det blir ett problem och jag måste säga att jag tror på oss, tror att vi kan klara av att vara vi alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid.