543

Jag hoppar nästan på stället och en man nickar mot mig när han går förbi, för mina mungipor är på väg mot himmelen. Det bubblar i hela mig, i hela hela mig och jag vet att nu har du landat, nu är du på samma mark som jag, nu kommer du snart, snart snart snart! och det har bara gått fem dagar och det känns som ett hån, ett hån mot alla dom som bor i olika städer landskap länder värdsdelar, ett hån mot alla som väntar och räknar ner månader, veckor, ett hån mot alla dom att jag har haft saknads-hål i bröstet i bara fem dagar, precis som ett hån känns det, men allra mest bubblar det i mig, för du är på samma mark som mig och snart, alldeles strax, ska jag få springa in i din famn, snart alldeles strax ska jag få kyssa dig krama dig höra din röst

och dörren öppnas och det kommer människor, mer människor men inte du och jag kvider: men kom då! kom hit! och fler fler fler, men inte du och jag skickar sms: så kom då! jag kan inte vänta mer! och då, precis då kommer du med väskan i handen och du ser trött, men ändå ditt allra lyckligaste, ut. Du skuttar springer hoppar in i min famn och jag sluter ögonen och jag tänker: det är såhär det känns att komma hem.