torsdag 21 juli 2011

551

Jag ville att mitt nästa inlägg skulle bli: allt är bra fantastiskt jag kan inte skriva därför, vill inte skryta om min lycka, men nu börjar vi såhär:

Vi står mittemot varandra i en busskur och klockan är fyra på morgonen. Det river och sliter i mig och jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska kapitulera; be om ursäkt och krypa näranära, svälja stoltheten: den som ändå finns där någonstans. Jag förstår inte hur vi har kommit hit, jag förstår inte för vi älskar ju varandra. Jag älskar honom ju så jävla mycket, jag vill honom bara väl. Jag har aldrig behandlat någon så bra som jag behandlar honom

men det räcker inte, för vi står här och jag är dumihuvet: jag har nyss sagt men då skiter vi i hela den här grejen!!
- vadå, det här bråket och går hem?
- nej, allt det här, oss! vi skiter i det!
och jag menar inte ett ord. Jag ångrar mig på en gång, lägger snabbt till: jag vill inte det men faaaan! men ändå, jag har svart i blicken och jag menar inte ett ord, jag vill inte vara såhär. Jag förstår inte vad jag gör, jag är en person jag lämnat bakom mig: jag är personen han får mig att inte vara. Jag orkar inte vara den personen och just därför kan jag inte bara be om ursäkt: kapitulera, komma nära, vara allt det där som jag vill vara. Jag orkar inte erkänna att det är jag som gör fel, att det är jag jag jag som har sår i mig som har stampats på av andra jag jag jag som tar ut det på honom.

Jag reser mig upp och går. Jag är ursinnig och så ledsen. Så ledsen. Jag tänker: det är nu det händer. Det är nu vi går sönder. Det är nu han inser vilket jävla fuckhead han är ihop med och jag kan inte, vågar inte rädda det. Jag vågar inte vika ner mig, vågar inte sänka alla murar. Det är så konstigt, för dagen innan har han legat bredvid mig medan jag storgråtit i tre timmar, dagen innan har han igen igen igen visat att han är fucking HÄR, med mig, ingenting annat. Varje dag säger han till mig att jag är hans livs kärlek. Varje dag fyller han mig till bristningsgränsen men kärlek, kärlek, bara kärlek. Och jag vågar inte be om ursäkt. Jag vågar inte sänka min gard och jag reser mig upp och går ifrån honom. Jag säger: kom, vi går hem och jag vet att han inte kommer följa efter, jag vet att han inte kan hantera att bli såhär utsatt. Jag reser mig upp, jag går, jag vänder inte blicken och jag avskyr mig själv. Jag avskyr allt i mig, jag avskyr allt som tagit mig till just den här punkten och: jag önskar mig ensam. Jag önskar mig ensam så att jag slipper göra så mot någon annan, mot honom. Jag avskyr mig för jag är en sådan som slåss och hotar och jag avskyr mig för att jag trodde att jag lämnat det bakom mig: jag trodde att jag hade blivit såsom jag är med Victor: jag trodde att jag skulle få fortsätta prata lugnt och med sansad ton och komma fram till bra lösning på allt.

Vi är precis i allra början och vi kan inte varandra utantill, vi vet inte hur den andre reagerar alltid och därför uppkommer det ibland situationer där någon blir ledsen. Hittills har vi alltid pratat pratat pratat och jag kan inte ens kalla det för bråk, inte ens för konflikt, för hur kan det vara en konflikt när sjuttio procent av det man säger handlar om kärlek och respekt och ömsesidigt och kärlek, kärlek, kärlek? Hittills har det vi diskuterat och blivit bättre och det är lätt, det är lätt, det är så jävla lätt att vara med honom

och jag hatar mig själv för jag vet att han aldrig någonsin skulle göra så mot mig som jag just gjort mot honom. Jag hatar mig själv för jag vet att jag är svår, jag hatar mig själv för att jag inte är förmögen att vara personen jag vill vara. Jag hatar mig själv och jag reser mig upp, jag går och jag vänder inte blicken. Jag hinner gå femton meter innan han kommer ikapp mig och han säger:
men josefin det här är inte du, jag känner dig josefin och det här är inte du. Jag vänder mig om och han drar mig till sig och jag arbetar mot allt i mig som bara vill springa iväg, för jag är så jävla oförtjänt av hans kärlek och jag behöver den, jag behöver den, jag behöver precis just det här precis just nu. Han ser mig och jag vill inte, jag förtjänar det inte. Josefin du är så svart i ögonen, snälla josefin säg vad det är? och jag sjunker ihop och gråååter, håller om hans nacke och jag tar tillbaka ord som egentligen inte går att ta tillbaka. Han håller om mig sitt allra hårdaste medan jag hulkar och ångrar, ångrar, ångrar. Jag viskar förlåt, förlåt, förlåt, snälla förlåt mig, snälla snälla snälla förlåt mig för du är den enda jag vill gå med, jag älskar dig mest av allt i hela världen och jag kan inte leva med mig själv om jag förstör det här, jag vet att jag bara förtjänar svart och hat och ond från dig just nu men snälla förlåt mig, snälla låt allt bli som vanligt igen

och han stryker mig oupphörligt över ryggen, viskar kärleksord jag inte förtjänar, säger att jag behandlar honom så väl så väl så väl hela tiden, att det här bara var en liten lucka, att han vet att jag är ledsen ledsen ledsen just nu, viskar kärlek i mina öron hela tiden och jag förtjänar inte det här, jag vet det, men jag orkar inte ifrågasätta mer. Han älskar mig. Det får räcka. Jag förtjänar det inte men han kommer inte sluta för det. Han tillåter mig att bli liten och ångerfull och han tar mig till sig, älskar mig genom det och när vi är på väg därifrån ser han på mig med oavbruten kärleksblick. Han ler sitt största leende och aldrig någonsin har jag känt mig så fullkomligt sedd, så oupphörligt älskad och han säger:
men du, det kändes ungefär som att bråka med mamma..samma känsla av att relationen inte tar skada, att man bara kan säga förlåt och ta tillbaka och älska varandra lite extra och sedan är allt som vanligt igen. Så känns det med dig

och jag vet inte.
Det är vårt allra största bråk, vårt kanske enda riktiga bråk-bråk och det gör så ont, jag vill aldrig bråka med honom mer, aldrig någonsin igen. Jag vet så jävla väl att vi kan gå sönder, att jag mycket väl en dag kan upprepa det där jag lovat mig själv att aldrig aldrig säga igen, att det då blir allvar, jag vet att det kan börja kännas dåligt, jag vet alla men. Jag kan alla dock, jag känner till att allt som känns evigt är förgängligast av allt,

jag kan allt det, men fan vad jag ska vara med honom tills jag dör. Jag vet det varje dag, men aldrig så mycket som när vi sitter i kollektivtrafiken på väg hem. Jag lutar mig mot honom och vi pratar om en film vi sett dagen innan, pratar om någon kompis, småpratar skrattar lite pussas lite och allt är precis som vanligt, det rinner liksom av oss på en sekund. Jag är så jävla, jävla glad och lättad och lycklig för i oss finns det utrymme att vara liten och ledsen och skakande arg, vi kan ta det; vi är större än så. Vi behandlar varandra väl varje dag och det växer, växer, växer. Vi blir snällare, älskar mer, blir kåtare, har roligare, har bättre samtal, stöttar varandra mer hela tiden hela tiden hela tiden hela tiden hela tiden. Jag tror alltid att vi har nått toppen men vi bara klättrar, med honom når jag höjder jag inte trodde fanns. Vi älskar helt utan hinder och vi lär oss, vi lär oss och gode gud allah moder jord: jag vill bara vara med honom. Bara det.

Det är liksom HAN:

4 kommentarer:

Den där Jenny sa...

Jag tror inte på det här med att måste bråka för att få en lycklig relation. Jag och min man bråkar aldrig. Aldrig. Men i början, när vi lärde oss hur vi var och vem som skulle ha vilken plats och var saker hörde hemma så bråkabråkade jag med honom. Nu efteråt så vet jag att jag var så för att testa honom och/eller för att jag och mitt ex gjort så.

Så det behöver inte bli en bråkrelation för att man storbråkar, man kanske bara behöver veta var man har varandra. Och för att man är sur på annat.

lina sa...

åh vad fint, det där med att "det kändes som att bråka med mamma". jag förstår precis vad han menar. det är en trygghet att känna så.

Tellnooneabouttonight sa...

du skriver så fint! känner typ igen mig i allt du skriver, jag och min pojke har varit ihop i 7 månader nu och allt du skriver passar så väl in på hur jag känner för honom. jag är säker på att både du och jag har hittat mannen i våra liv :)

josefin sa...

Jenny: Jag har alltid trott såhär: livet i allmänhet och relationer i synnerhet handlar om att kämpa, att älska trots skrik och gräl, att våga vara rosenrasande. Jag har alltid, alltid, alltid trott så och det är först nu jag inser att det inte måste vara så, att kämpa och skrik och gräl och rosenras bara gör hjärtat ledset, att det var det som tog sönder mina föräldrars äktenskap, det som tog sönder mig och M. Med Victor går inte det. Victor är lugn och blir liksom inte arg, han blir bara jävligt jävligt ledsen och fan vad det tar sönder mig att göra honom så ledsen. Det vill jag aldrig göra igen. Aldrig aldrig. Men. Det är svårt att släppa taget om personen jag varit tidigare, trots att jag verkligen avskytt henne är det så jävla svårt. Dessutom är vi i början och vi kan inte varandra utantill och jag vet inte vad som gör mig arg ibland, kanske är det just det där: jag behöver testa. Jag behöver tid för att släppa taget om min ilska (som jag burit på hela livet. Jag var barnet som slet ut alla böcker ur bokhyllan och till och med drog ut mina egna tänder i raseriutbrott) men det går, det går. Igår bakade vi kakor och sådana situationer kan verkligen få mig trängd (blablabla pga min barndom blablabla) och efteråt, när jag sa något om att jag avskyr när jag blir hetsig och liksom skriker så sa han: men du skrek ju på kakorna, inte på mig. då behöver du inte be om ursäkt, eller hur? Jag lär mig. Shitman nu har det blivit aslångt, ska stanna här, men min poäng är: jag släpper taget om min tidigare bild av relationer och fattar först nu att det är en bild som kommer från relationer som varit destruktiva och sedan utplånats helt. Nu är jag i en relation där vi pratar och förstår och alltid, alltid är lyhörda för varandra. Det är så jävla fint.

Lina: jag började gråta när han sa det, så fint det var. jag älskar den mannen.

tnoat: åh, tack! och så fint. grattis till ditt livs man! visst är det bästaste härligaste finaste känslan? att ha varit ihop så kort tid och ändå vara så säker.