560

Jag vill bo med dig för du gör mig så glad hela tiden. Dels ger du mig champagnekänslor i magen, dels finns det ingen som är så klok och snäll och insiktsfull som du är. Ibland när vi pratar känns det som: oj! Hur kan jag ha haft sådan tur? för det är så ologiskt att vi är ihop samtidigt som det är så jättesjälvklart att det är vi två. Det får inte plats så mycket framtidsångest i mig längre, med dig känns den trygg och rolig. Jag ser fram emot den nu och vi ska resa överallt dit vi vill! Först till landet där jag bodde som barn, du pratar om det oftare än vad jag gör och det är så fint att du tycker att det är viktigt!

Jag tycker så mycket om att vi har samma grundinställning till livet och till relationer. Det är väldigt speciellt. Ibland, inte alls ofta men ibland, tänker jag såhär: hur ska vi lyckas vara kära i hela våra liv? Hur ska vi kunna älska varandra och respektera varandra och se oss som en enhet hela livet? Det är ju så långt och vi är ju så känsliga och dessutom unga och ung kärlek håller ju nästan aldrig. När jag har tänkt färdigt den tanken tänker jag på vem du är och hur det känns i mig och hur kloka vi är i vår relation och då känns det inte så alls längre. Det är ju inte ett dugg svårt. Det handlar ju bara om att älska och att förstå att små skillnader inte är värda att hänga upp sig på. Det handlar ju bara om att inte vilja "vinna" ett bråk utan att istället bara vilja diskutera förhållandet framåt. Det gör vi redan. Det här kanske är lätt för mig att säga eftersom vi bara varit ihop ett halvår, men min syster säger det om sin relation och dom har varit ihop i sex år och nästa år ska dom gifta sig.

Nu måste jag springa till duschen och sen åka till E, vi ska på spelning och jag är sen. Jag ville bara berätta för dig att jag längtar jättemycket efter att bo med dig, men att jag samtidigt är så jävla jävla stolt över dig som faktiskt flyttade och nu gör det där du trodde var en omöjlighet att göra för bara sju månader sedan. Det är häftigt att se hur mycket du utvecklats redan nu och jag ser så mycket fram emot att se hur långt du kommer ha kommit om nio månader, då vi ska packa ihop ditt rum och vara gladvemodiga för att det är över. Ibland kan jag bli ledsen över att jag lever samma liv nu som jag gjort med dig och att det är så mycket SÄMRE ensam, jag kan liksom känna mig lite-lite lämnad och då blir jag regnig i hela kroppen. I dom stunderna är det så skönt att jag kan ringa dig och att du på en gång hör, och att du då säger att jag inte är ensam, att jag är din viktigaste del av livet, att jag inte är den du lämnar utan den du kommer hem till och så är det fint att du skickar mig jättejättemånga sms varje dag där du berättar för mig att du tänker på mig konstant och hela tiden. Jag tycker också att det är skönt när du ringer mig och är liten, när du bara vill vara mig näranära och jag får trösta dig, säga att vi vet att vår relation är vårt viktigaste men att livet bredvid också måste få vara lite viktigt.

Okej, nu har jag verkligen jättebråttom men jag ville bara berätta det här för dig (trots att du inte läser) nu när du är i skogen och inte hinner prata.

Jag kommer att älska dig hela mitt liv!