Jag saknar mina vänner. Jag saknar dom, jag saknar dom, jag saknar dom. Dom som alltid förstår och accepterar mig. Hur fittigt mitt liv än har varit och blivit - dom står där. Rakryggade, älskande och tillåtande. Det kommer alltid att vara det största för mig. Dom är min familj. Dom är alltid min familj.
Victor är svår att vara ihop med, samtidigt så otroligt enkel. Jag har vetat det från början och jag vet det nu. Han är den mest speciella människan jag träffat och det är svårt att förklara vidden av det. Han är som ingen annan. Han tänker tankar som aldrig tänkts förut. Ingen annan känner honom såsom jag gör och därför kan hans familj och vänner bli förvånade när jag berättar små, små delar av hur han tänker och är. Han behöver frihet. Långt mycket mer än du och jag. Han har satt upp regler för sig själv för hur livet ska vara, vilken attityd han ska möta det med. De överensstämmer väldigt sällan med omvärldens normer. Därför är det svårt att förstå honom ibland, speciellt för mig som har väldigt många tankar om hur jag tycker att livet och vårt förhållande ska vara. Det var det vi pratade om igår. Att ett glapp har skapats mellan oss - att vi inte längre känt oss lika fria i vår relation utan snarare varit tunga för varandra. På olika sätt. Där är det svåra med att vara ihop med honom. Han behöver fritt spelrum, han måste få agera helt utifrån sig själv eftersom det annars låser sig för honom totalt. Han har vuxit upp med en fantastisk familj och oerhörd trygghet, men han ville aldrig ha det. Han förkastar tryggheten helt. Jag, som vuxit upp helt utan grund, är trygghetsknarkare. Jag vill flänga runt i världen, det vill jag verkligen, samtidigt vill jag bara stanna. Jag vill veta vad jag har framför mig. Jag vill kontrollera mitt liv eftersom min tillvaro alltid varit så okontrollerbar.
Därför är det svårt ibland. Därför är det svårt just nu. Jag tolkar rörelser och handlingar som mått på hur lite han egentligen tycker om mig och drar slutsatsen att han inte vill vara med mig längre, han menar att vår relation ska vara villkorslös. Att vi vet att vi båda vill vara med varandra, att vi älskar varandra och att det är det enda vi behöver. På den punkten är vi extremer åt varsitt håll.
Samtidigt VET jag att han älskar mig, att han vill vara med mig. Han är en grundtrygghet för mig, eftersom jag hela tiden är djupt älskad och accepterad av honom. Dessutom visar han på en omätbar vilja - han vill förklara, han vill lyssna, han vill förstå. Han vill vara med mig. Han älskar mig. Det är något av det vackraste jag har. Därför är det enkelt. Det är enkelt för att vi inte har några gränser, för att vi kan säga vad som helst till varandra. För att vi känner varandra utan och innan. Han är enkel att vara med eftersom han hela tiden vill ha det så bra som det bara går och för att han vet om att han därför måste vara rak och ärlig inför livet och mig. Framför allt är han enkel att vara med eftersom han älskar mig villkorslöst och därför förväntar sig detsamma i retur. Han är så otroligt analyserande, reflekterande och verbal. Det är aldrig svårt att förstå honom, hur speciell än är.
Är det rätt så är det lätt. Jag tror fortfarande på det. Men jag tror också på att utmana varandra och att utmaningen ibland kan vara krånglig och jobbig. För mig är den här utmaningen svår och enkel på samma gång. Svår för att det är utmattande att gå i uppförsbackar, enkel för att det är med Victor jag gör det. Finaste, mest älskade Victor.
På den villkorslösa kärleken Victor ger mig. Att han är precis vad jag behöver i situationer där det jag behöver är det motsatta mot vad jag tror att jag vill. Den grundläggande viljan till varandra. Att utvecklas separat och att utvecklas tillsammans. Det tror jag också på.
Jag har honom att tacka för så mycket. Jag har ingen osäkerhet i vår relation. Ingen alls. Den här jobbiga fasen kom tidigare än vad jag trodde att den skulle göra, men fuck it den är här och det är bara att ta itu med det. Jag gör det så gärna, för med honom är det inte svårt. Med honom gråter jag inte. Honom tar jag i handen, dyker in i det och gör mitt allra bästa. Eftersom han också gör det.
2 kommentarer:
det låter svårt. svårt & lite sorgligt att två såm älskar varandra som ni gör också har det så motigt. önskar er all lycka i världen.
tacktack. men oroa dig inte, det är bra med oss egentligen. jag ville mest säga hej, vi är inte heller perfekta, vi brottas också med saker, vi förstår inte varandra hela tiden. vi är i en sån period nu - vi missförstår, tar avstånd men vi har båda en grundläggande vilja att vara med varandra och att förstå varandra. hade det varit med någon annan hade jag blivit förtvivlad och sett ett slut komma i antågande. med honom gör jag det inte. men visst är det svårt just nu. vi är jävligt unga, befinner oss i olika faser i våra separata liv och ser inte alltid samma sak på samma ställe. så är det. vill dock tillägga att vi under vårt låååånga prat även hann med att skratta, hångla och vardagsprata mycket. nu blev det här ett försvarstal, det var inte meningen. tack för omtanken, du är fin.
Skicka en kommentar