tisdag 21 februari 2012

611

Jag träffade Victor i lördags. Det var väldigt kort, jag var på en krog och när jag skulle gå såg jag att han också var där så jag gick fram och kramade och sa hej. Det var fint att se honom men samtidigt är det alltid så jävla heartbreaking. Det går nästan att ta på hans olycka och det gör mig ledsen. Han klappade mig på kinden och: vad fint att se dig. Hur är det? Hur är det? Jag älskar dig så mycket. I veckan ska vi ses på riktigt och det känns..fint och lite konstigt. Jag har aldrig varit vän med ett ex innan. Vet liksom inte hur man gör, men jag vet hur man gör Victor så jag är inte särskilt orolig. Vad det är, är: "jag känner dig så himla himla bra och jag älskar dig så himla himla mycket och jag vill dig allt det bästa i livet". Allt vi gjort har varit okomplicerat, så varför skulle inte det här vara det? Kanske naivt, men låt mig leva i den naiviteten isåfall. Ett litet tag till.

Ibland kan jag inte hjälpa att jag hatar mig själv för att jag gav upp om honom. För att jag inte kunde rasera hans murar. För att jag i slutändan inte orkade bära honom. Jag vet att det inte går när han inte vill ha hjälpen jag erbjuder, jag vet att det är upp till honom. Samtidigt..skulle han ta livet av sig, jag tror inte att det kommer hända men risken finns jämt, skulle antagligen alla säga vi kunde inte ha gjort mer. Vi gjorde allt vi kunde. Gjorde jag allt jag kunde? Ja, men samtidigt..nej. Jag hade kunnat vara envisare. Jag hade kunnat säga jag vet att du hatar mig för detta, jag vet att du bara vill att jag ska lämna dig ifred, jag vet allt det, men jag älskar dig för mycket för att se dig förstöra dig själv. Du ska till en psykolog om jag så ska släpa dig dit. Jag tillåter dig inte att inte ge dig själv den chansen.

Vi, mänskligheten, är alltid så jävla rädda för det ansvaret. Vi stänger in oss i våra individualitetsbubblor och låtsas som att det funkar. Vi härmar andras sätt att leva även om vi ser dom misslyckas. Vi sitter i våra ettor och är ensamma ensamma ensamma och hela tiden tänker vi to each his own. Vet ni vad? Jag tror inte på det. Jag tror fan inte på det. Jag tror att vi är ett, att vi hör samman. I det sammanhörandet finns ett visst mått av ansvar, och det måttet är stort. Det kan inte vara meningen att ett flockdjur ska dela på sig såhär. Det kan inte vara meningen att älska en person så mycket som jag älskar Victor och sedan bara ge upp. Säga att det går inte, han är för djupt i sin egen skit, jag kan inte hjälpa honom.

Kanske kan jag inte hjälpa. När det kommer till kritan är han ju sin egen; han måste vara fri att ta sina egna beslut. Men det är fan inte svartvitt. Det finns mer än så. Det finns fler alternativ och jag svek Victor. Jag svek honom som fan. Precis som jag svikit så många andra. Precis som så många har svikit mig. Vad är det vi är rädda för? Vad är det i individualiteten som får oss att tro att den fungerar, att det är såhär det är meningen att vara? Varför uppmuntrar vi varandra att ge upp om människor på botten med orden du måste ju tänka på dig själv?.

Det enda jag vet är att om S tänkt på sig själv hade jag inte funnits idag. Hon kämpade för mig när ingen annan orkade. När jag var på botten, djupt i min egen skit, när jag sa nej till all hjälp: hon stod kvar. När världen vände mig ryggen och jag satt fast i mina tankar i mina handlingar i mina känslor: hon stod kvar. Det var fan inte kul för henne. Hon tvingades prioritera mig när hon borde prioriterat sig själv. Kväll efter kväll efter kväll, vecka efter vecka efter vecka, månad efter månad efter månad, år efter år efter år pratade hon envist med mig genom telefonledningar. Varje morgon smsade hon vad hon ätit till frukost och inte en enda gång glömde hon bort att berätta att jag var viktig för henne.

Upprepade gånger skickade jag förlåt, det går inte mer nu-sms till henne och innan jag hann stänga av mobilen ringde hon och tvingade mig att stanna var i ett liv jag inte ville leva. Jag hatade henne för det då. Jag hatade henne för att hon var den enda jag hade och för att hon var så långt borta och för att hon alltid hann ringa i tid och för att utan henne hade jag varit tillräckligt ensam för att bara ta livet av mig. Jag hatade henne och jag berättade det för henne. Jag ringde henne och skrek: vad fan har du för rätt att tvinga mig kvar i det här? Du vet hur olycklig jag är, du vet att det inte går längre, att det aldrig kommer att gå. Du är så fruktansvärt egoistisk som tvingar mig kvar i det här. Om du älskar mig, släpp taget om mig då. Låt mig slippa leva. Om du älskar mig på riktigt, låt mig då dö. Det var vad jag gav henne under en lång, lång tid.

Det hade varit så jävla mycket lättare för henne att bara gå. Hon hade många anledningar. Vår relation tärde på henne så mycket, hon fick liksom inte plats i den för det enda som fanns var jag och min dödslängtan. Den upptog varje samtal och hon tänkte på mig jämt, jämt, jämt. Hon tänkte på mig istället för att göra sina läxor. Hon prioriterade bort andra för att ta hand om mig. Jag var inte tillgänglig för hennes hjälp, jag förstod inte den stora stora kärleken hon gav mig. Jag var arg och vresig och precis, precis som Victor är mot mig. Därför förstår jag Victor. Jag förstår varje hatord han säger, jag förstår hans desperation. Enligt världens alla regler borde S ha lämnat mig. Jag är säker på att många sa till henne att hon borde låta mig vara, att hon inte kunde hjälpa mig eftersom jag inte ville bli hjälpt. Det som alla säger till mig nu: jag är säker på att dom sa det till henne också. Låt det vara, det är inte ditt fel.

Lika lite som det är mitt fel att Victor vill dö var det hennes fel att jag ville dö. Men vet ni vad? Att man inte är orsaken till någons känslor betyder inte att man inte har ansvar över den personen. Det är fan vår medmänskliga plikt, och om inte det så iallafall vår vänskapliga. Det är vår plikt att älska någon så mycket att den till slut förstår att livet kanske är värt att leva ändå. Att S stannade med mig, att hon så envist sa du betyder så himla mycket för mig och jag älskar dig mer än allt annat och jag behöver dig här med mig och du får inte dö för utan dig finns det inget liv gjorde att jag slutligen valde att stanna kvar. Jag slutade försöka ta livet av mig, jag slutade sitta i snön med krampgrepp om mammas mediciner och jag slutade strunta i att se mig om innan jag korsade vägar. Det var inte enkelt, inte på något sätt, men på grund av henne och bara henne började jag försöka överleva istället för att hitta sätt att dö. Mitt mål liksom svängde om. Jag är fortfarande inte lycklig. Jag älskar fortfarande inte att leva, men jag vill leva och jag strävar hela tiden efter att vara glad och det är för att en enda människa älskade mig tillräckligt mycket för att ta det massiva ansvaret över mig. Hon älskade skiten ur mig. Hon gav aldrig upp. Därför finns jag. Därför lever jag. På grund av henne och bara henne.

Victor har varit olycklig hela sitt liv. Han kan inte minnas hur det är att vilja leva, för några sådana minnen har han inte. Han har aldrig blivit tillräckligt sedd och alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Alla har svikit honom. Alla. Jag med. Jag som lovat att aldrig göra det, jag som lovat att aldrig släppa taget - jag accepterar nu att få svaret hej jag tänker på dig hela tiden och vill höra av mig men vågar inte göra det för jag känner mig dum och jag behöver lite distans tror jag men jag tänker på dig jämt jag vill träffa dig snart jag saknar dig josefin men jag tror jag behöver distans trots att jag tänker på dig hela tiden (hela tiden) på smset hej victor, hur är det? kram. Jag tvingar mig inte sådär jobbigt nära som han skulle behöva - jag tränger mig inte på utan lyssnar istället på det där lata fula individualistiska i mig som säger att han måste få ta initiativet, att jag inte kan hjälpa honom innan han vill bli hjälpt.

Om han ger upp.
Om han dör.
Om det händer - då kan jag inte säga att jag gjort allt i min makt, för det har jag inte. Jag har prioriterat mig själv över honom när han verkligen behövt mig. Jag har låtit honom distansiera sig från mig när han sagt att han velat det. Precis som jag ibland sa åt S att bara låta mig vara säger han åt mig att bara låta honom vara. S sa du får hata mig hur mycket du vill men jag kommer aldrig sluta älska dig. Jag säger okej, om du vill ha det så men kom ihåg att jag bryr mig om dig och det räcker fan inte! Jag borde igla mig kvar hos honom, borde fortsätta ringa varje dag istället för som nu kanske tre gånger i månaden. Jag har svikit honom och jag kan inte förlåta mig själv för det, eftersom den enda konsveksen mitt handlade får är att han bygger sin mur högre högre högre. Det kommer ta lång, lång tid att ta mig in till hans privata sfär och få honom att svara ärligt när jag frågar honom hur det är. Han har fler i sitt liv, men ingen som han låtit komma så nära som han lät mig. Ingen som vet så mycket, ingen som sett så mycket, ingen som lovat så mycket. Därför blir mitt svek också det värsta.

I lördags träffades vi och jag älskar honom så extremt jävla mycket. Bandet jag känner till honom är så svårt att förklara - jag är inte kär i honom och det känns faktiskt bra att det tog slut, det var det enda alternativet, men samtidigt kan jag läsa varje skiftning i hans blick. Bara genom att se hur han satt visste jag exakt hur han mådde. Jag känner honom. Jag känner varje millimeter av honom. Den där blicken vi utbytte - den som gjorde att vi på en gång visste - bildade en sammankoppling som är större än att vara ihop och därför: vems skor jag än tar på mig kommer han alltid vara viktig för mig. Om det så går tre veckor tre månader tre år mellan gångerna vi ses kommer jag ändå alltid älska honom. Hur livet svänger i oss spelar ingen roll - vi har det vi har och det ska krävas jävligt mycket arbete för att förstöra det. Jag känner honom bättre än någon annan. Därför spelar det ingen roll att vi inte är tillsammans - jag har fan ett ansvar för hans överlevnad.

Jag fick ett så jävla stort förtroende av Victor och jag svek det. Jag borde vara S i den här relationen, jag borde hänga mig kvar och jag borde pränta in i hans huvud att jag älskar honom och att han är värd allt det bästa och att det faktiskt går att sluta vilja dö. Visst har jag sagt det till honom tusen gånger, även efter att vi gjorde slut. Tusen och åter tusen gånger. Det är inte det det handlar om, det handlar om att att jag i någon mån givit upp. Att jag inte säger det tillräckligt ofta. Att jag inte visar hur mycket jag verkligen, verkligen bryr mig.

Jag älskar Victor. Jag kommer alltid att älska Victor. Att jag kunnat vara så lugn i det här uppbrottet handlar nog om att hur mycket jag än älskade vår relation så har jag alltid, alltid älskat honom mer än relationen. Det var och är han som är viktig - inte förhållandet. Jag har sagt jag gör vad som helst för honom så många gånger. Det känns som att det fortfarande är sant - så varför har jag då släppt mitt ansvar? Varför har jag då svikit honom så jävla mycket? Varför har jag då förpassat honom till periferin av mitt medvetande?

Och framför allt, hur i helvete ska jag göra för att få tillbaka hans förtroende? Hur ska jag göra för att på riktigt hjälpa honom?

4 kommentarer:

Hanna sa...

Josefin, du är så jävla jävla vacker och klok. Jag känner mig sårig inuti idag för jag är trött och allt smått och grått blir stort.

Dina stora vackra tankar om medmänsklighet är det vackraste. Jag vet inte om jag vågar hålla med för jag känner mig så bräcklig, alla är så bräckliga, jag förstår inte hur människor orkar ta om hand, jag orkade inte ta om hand Johan och jag blev en lyckligare människa. Men fan, jag tror verkligen på den medmänskligheten du beskriver, och jag tror inte på att alla kan gå omkring i sina individualistiska bubblor och bara se sig själva, jag tror på att ta om hand. Men det är svårt att göra det.

Anonym sa...

håll dig kvar josefin, snälla kämpa. för din skull, hans, för er.

Elinblå sa...

Du kanske borde prata med en psykolog eller så om hur man är en bra anhörig? Jag själv funderar över det också... Det får ju liksom inte bli så att man helt kompromissar bort sig själv och sina behov, det måste få finnas ett mellanting. Och kanske behövde du en paus. Nu kan du agera annorlunda om du vill. Men nej, man vill inte stå där om någon är död. Men du har viljan att göra det bättre, det är vad som räknas mest tror jag.

Elinblå sa...

Håller tummarna för att det går bra för dig och er när ni träffas!