torsdag 22 mars 2012

619

Jag skulle vilja skriva om min pappa. Pappa som vuxit upp i inte-Sverige. Han som bott i en krigszon och som fortfarande är djupt traumatiserad efter att ha blivit förföljd, suttit i ett hus samtidigt som det bombas och sett militärer skjuta barn. Han som kom hit på 80-talet utan att kunna ett ord svenska. Han som gått på bidrag och gift sig med en svensk kvinna. Han som utnyttjat den svenska sjukvården utan att vara svensk medborgare.

Min pappa invandraren.

Min pappa invandraren vars närvaro aldrig ifrågasätts. Min pappa invandraren som några gånger fått glåpord skrikna efter sig. Min pappa invandraren som en gång åkte bil i mellansverige med sin kompis Per. De blev stoppade i en trafikkontroll. Polisen kollade körkort och samtalade lite med Per, som körde bilen. Efter en liten stund tittade polisen skeptiskt på min pappa invandraren och frågade Per "och var kommer din jävla arabkompis ifrån då?". Pappa struntade i att han egentligen inte blev tilltalad och svarade "jag är från australien". Polisen stammade då ur sig en ursäkt, märkbart generad. Genom att blotta sin egentliga etnicitet blev pappa plötsligt önskad och värd att tilltala.

Jag undrar vad polisen sagt om han vetat att pappa egentligen bara bott ett fåtal år i sitt hemland, att han vuxit upp i Libanon och bar på liknande erfarenheter som andra invandrare. Kanske hade han reagerat som min klasskamrat som uttryckte rasistiska åsikter, vilket jag reagerade på och berättade min pappas historia:
"Nej, din pappa har ingen rätt att vara här. Han kan vara i sitt eget jävla land."
"Är du säker? Du vet ju inte varifrån han kommer, du vet bara var han vuxit upp"
"Han kan vara i sitt eget jävla land"
"Alltså han är australiensare"
"Men då är det en annan sak ju"

varför är det en annan sak? Varför blir min pappas erfarenheter plötsligt en tillgång när hans medborgarskap tillhör ett OECD-land? Vad är egentligen skillnaden mellan pappa, som nu har stabilt jobb och vars brytning bara är "naturlig" eller kanske till och med "gullig", och en invandrare från Libanon, som år efter år sitter fast i arbetslöshet?

Eller till och med detta: varför har pappa större rättighet att bo i Sverige än en svenskfödd med föräldrar som är invandrade från valfritt land i det globala Syd? Varför skrattar människor åt mig när jag säger att jag är andra generationens invandrare medan någon vid namn Yasmine ständigt får frågor om var hon kommer ifrån EGENTLIGEN?

Vad är skillnaden? Varför har pappa aldrig hotats av utvisning när hans hemland varken är sträng diktatur eller krigszon? Varför finns det plats för honom men inte för apatiska barn?

Ni som skriker om att vi har tillräckligt hög arbetslöshet för att ta in fler, att det bara inte GÅR mer, var är er kritik mot min pappa? Vad är det han gjort som förtjänat honom en plats här? Inte ens när han var arbetslös mitt i den ekonomiska krisen på 90-talet ifrågasatte ni hans rätt att vara här.

Min pappa har samma trauman som andra människor som levt i krig. Han bär på samma trasiga känsla av att inte höra hemma någonstans. Han är invandrare. Invandrare invandrare invandrare. Han är lika mycket invandrare som hans amerikanska kompis Eric, lika mycket invandrare som sin persiska kollega Said.

Men han (och Eric) är välkommen. Han ses som en tillgång. Han blir aldrig ifrågasatt, undantaget om hans svarta hår och ansiktsdrag tolkas som arabiska. Då har han plötsligt inte längre rätt att bo kvar. Då har han plötsligt stulit ett jobb och utnyttjat den svenska välfärden. Hans närvaro tolkas som bra eller dålig beroende på om han tolkas som australier eller libanes.

Pappas personlighetsdrag och förmåga att integrera sig själv har ingenting med hans välgång i Sverige att göra. Hans etnicitet och västligt kodade namn är svaret på frågan om varför han är välkommen, varför man satsat på honom och varför han bjuds in i svenska sammanhang utan att ses som en främling.

Och om min pappa skulle våldta någon skulle man inte skylla på att han är australier. Nej, man skulle söka efter något som gått fel i hans uppväxt eller en sjukdom eller något annat som skulle kunna förklara detta märkliga beteende. Skulle min pappa råna en bank eller börja skjuta vilt omkring sig eller skattefuska skulle man se det som han gjort fel - han skulle inte representera ett helt folk.

Jag vet att både mitt och min pappas liv varit hundra gånger jobbigare om han burit på samma erfarenheter som han gör idag men med ett medborgarskap som sa libanes istället för australier.

Det finns inget dom. Det finns bara vi.

Jag orkar inte längre se hatiska kommentarer om araber och negrer. Jag orkar inte se några bli definierade som invandrare medan andra bara blir emigranter. Seriöst folk, det här är egentligen inte svårt. Människor begår brott oberoende av etnicitet. Människor är idioter oberoende av religiös tillhörighet. Sluta skapa gränser som egentligen inte finns. Sluta definiera er mot någon annan.

Vi vita sitter högst i en maktstruktur samtidigt som vi skriker om att vi får våra kulturer kapade. Ärligt talat, vi har inga jävla problem. Vi har makt nog att definiera vem som ska få bo i vårt land och vem som inte ska det. Vi har makt nog att slippa sitta på en spårvagn och få höra att vi är onda barbarer. Vi får aldrig frågor om varifrån vi kommer egentligen och vi blir aldrig ombedda att åka hem. När vi gör misstag gör vi det individuellt, vi behöver inte företräda en folkgrupp som egentligen inte är en folkgrupp

och när Lisa Magnusson skriver en lättförstådd krönika tar vi oss makten att önska henne våldtagen, bara för att hon belyser något obehagligt om oss: att vi pekar ut människor som aldrig begått något brott som skyldiga bara för att någon annan inom en imaginär folkgrupp gjort något hemskt.

Det kanske inte är arabers fel att vårt samhälle är segregerat och fyllt av problem. Det kanske är vi svenskar som definierat människors olikhet och utifrån det dömt människor till ett visst öde. Det kanske är vi som behöver förändras. Det är alltid mycket lättare att peka ut hur andra ska förbättras, men kanske kan man börja med en självrannsakan och utifrån det bygga upp ett solidariskt och välfungerande jävla samhälle istället för detta sammanfallande kaos.

Människor är människor är människor.

7 kommentarer:

Jeanette sa...

Ja. Ja. JA!
(och jag blir så himla glad över att det finns människor som kan sätta ord på det självklara)

It's all gonna be fine sa...

What Jeanette said!

Och heja dig.

emma sofie w sa...

Vad båda ovanstående skrivit,

TACK för den här texten, så himla viktig och bra!

lina sa...

oj, vad tänkvärt! du är så klok!

Pia sa...

Det är så jag får lust att sprida det här inlägget på Fejjan!
Så bra skrivet och så sant!
Tack!


/Pia

josefin sa...

tack hörni!

Lisa sa...

hittade hit från en kommentar du lämnat hos it's all gonna be fine och är så glad för det. tyckte du verkade himla vettig och så kommer man hit och får läsa ännu mer vettigheter. du är fantastiskt duktig på att skriva! och om så viktiga saker.

människor är människor är människor.