628 (calleth you. forever cometh i)

and i know we were both too young way back when we had our thing,
and you're not the one i think of every of every time that the telephone rings

Det är måndag, den första i juli. Jag ligger sjuk i en soffa i skåne. Jag och min vän skulle ha fun fun fun-semester men istället tittar vi på otaliga avsnitt av dåliga tv-serier och äter jättemycket chips. Min telefon ringer. Det är Victor. Jag tvekar lite inför att svara eftersom han skickat två sms jag ännu inte svarat på och orkar inte med någon ilska, inte nu. Till slut svarar jag ändå.

Hans röst är släpig och trött. Han är full. Jättefull. Han säger att han är på sin kompis landställe, kompisen fyller år och har fest men han orkade inte vara mitt i allt stoj så han gick och satte sig i en fåtölj och ville ringa mig och så ringde han mig. Jag skrattar lite, säger wow vad äventyrligt och det är bra och liksom trevligt men det är något som är fel

det är i honom det är fel. Senast vi sågs verkade han - i sina egna mått mätt - ganska glad och lättad. Nu har han en tyst desperation i rösten. Han fumlar med orden och avbryter sig själv mitt i ett skratt. Sen börjar han berätta

han berättar att han raderat datorspelet han tvångsmässigt spelat i ungefär fyra år. Det datorspel han suttit vid sexton timmar i sträck samtidigt som självhatet skrikit inombords. Det raderade han efter att ha läst en bok om att klara livet genom att spela olika roller (nej, jag förstår inte heller vad de tu har att göra med varandra).

Jag frågar hur det går, post raderandet. Han säger jaaaa...okej.. men inget är okej. Han har suttit på bussar och ätit upp sincigaretter. Han har druckit all alkohol han skulle ha på en fest på vägen dit. Han har sprungit ut i en skog och gömt sig i två timmar för att han inte kunde göra vad han behövde göra. Han har han har han har. Det bara fortsätter. Hans tvångsbeteenden har återigen tagit över honom helt, dom drar och sliter i honom och dom vinner vinner vinner, som så många andra gånger. En gång skar han upp sina armar för att han lämnat en jacka hos sina föräldrar, en annan gång gick han en promenad från kl 02 till 09 för att han inte kunde vända och gå samma väg tillbaka utan var tvungen att gå runt halva stan. Han har sagt att det har blivit bättre, att han kan andas lättare och acceptera sig själv på ett annat sätt, han har till och med skrattat lite åt sig själv och sagt att han aldrig kommer gå tillbaka till det där och jag har trott honom, jag har sett in i hans ögon och inbillat mig ett lugn som inte tidigare funnits där och jag har tänkt att kanske blir det bättre, kanske kan han klara sig ur det här själv

men det kan han inte. Han behöver hjälp. Han behöver hjälp för han klarar inte det här själv. Han äter cigaretter och flippar ur fullständigt över småsaker och han vet att jag alltid finns tillgänglig, han vet calleth you cometh i och därför ringer han mig. För att jag lyssnat när ingen annan orkat, för att jag sa att jag aldrig aldrig ger upp, för att han lät mig veta. Jag ser det fina i det men jag orkar inte bära det själv

jag orkar inte och jag skäms över det. Efter att han försvunnit ur telefonsamtalet gick jag ut på balkongen. Skakade och grät och försökte andas lugnt och önskade att jag aldrig öppnat mitt hjärta för honom. Jag önskade det för jag kan aldrig ta honom därifrån. Jag kan aldrig ta honom därifrån

Ni vet hur många har en person dom aldrig helt kommer över? Han är den personen för mig. Jag kan träffa andra och bygga upp känslor men dom kommer aldrig kunna överträffa det totala i Vixplusjox. Jag är okej med det för jag vet att den TOTALA KÄRLEKEN SOM TAR ÖVER VARENDA ATOM för mig blir destruktiv. Jag behöver balans och jag behöver trygghet. Den kärleken kan inte ge mig vad jag behöver

men min kärlek till Victor går bortom all rationalitet och när han ringer med desperations-röst vill jag bara packa mina väskor och åka till honom. Jag vill lägga honom i min säng och krama honom. Jag vill viska fina ord som inte betyder något. Jag vill ta honom från den hemska mörka platsen han befinner sig på. Jag vill ge honom det ingen kan ge honom. Jag vill älska honom ur det här, jag vill att min kärlek ska räcka. Jag vill vara hans vän alltid alltid, jag vill sitta i parker med honom och dricka öl och jag vill att han ska vara glad, att han ska orka, att han får bli fri från allt. Jag vill det. Jag vill bara det.

Trots lugnet jag tyckte mig se i honom sist vi sågs frågade han mig om man måste betala tillbaka sina csn-lån om man går på soc eller om man är hemlös. Jag sa nåt om att det är en onödig fråga, att han är så himla smart att han kan bli vad han än vill. Han såg på mig och svarade men tror du verkligen på det? tror du verkligen att jag kommer skaffa mig ett vanligt jobb med vanlig lön? seriöst, mina enda alternativ är ju soc eller hemlöshet och jag ville skrika åt honom att skaffa hjälp istället för att bara ge upp om sin framtid, om sig själv. Att han har alla jävla förutsättningar, att det enda som stoppar honom är hur låst han är i sin egen sjukdom - att han inte ens ser att han är sjuk, att han behöver hjälp för att få lugn. Att det inte är något fel i hjälpen, att jag som är fysiskt sjuk behöver mina mediciner för att klara en vardag. Att det inte är någon skillnad på fysisk sjukdom och psykisk sjukdom, att det är lika verkligt

men han tror inte mig, han kommer aldrig tro mig. Han är övertygad om att hans version av livet är den rätta, den verkliga. Han tror att han insett Sanningen. Han tror att han förstår mer än andra, att han har rätt

och på vissa sätt har han rätt. Han har viss rätt i sin svidande kritik mot alla normer och konventioner. Han är en samhällskritiker av rang. Samtidigt tror han att hans lidande är förutsättning för hans samhällsengagemang. Han tror att han behöver må som han gör för att få rätt, för att få vara sig själv. Han förstår inte hur mycket det hindrar honom.

Han förstår inte heller hur mycket han skadar människor omkring sig. Han kan bli extremt manipulativ. Han dissikerar samtliga som försöker finnas där för honom. Antagligen för att han inte känner sig värdig den hjälpen, antagligen för att han inte vill ha den, men han kan bli så fruktansvärt elak. Han inser inte att han också påverkar människor, att folk står ut med massa skit bara för att vara honom nära.

Han fattar inte att hans sönderfallande förra hösten sänkte mig under jorden. Han fattar inte det. Han fattar inte att det tär på mig att kämpa mig sönder och samman för honom utan att få någonting tillbaka. Han blänger istället argt på mig och ber mig att gå därifrån, att låta honom överleva på sitt eget sätt, bara för att jag ber honom att gå till en endaste psykolog och ge den en riktig chans. Han ser på mig som om jag vore boven, den som har orsakat alltihop, när jag ber honom andas och kämpa sitt allra hårdaste för att inte skada sig själv, för att inte bita sig hårt i armarna, för att trots alltihop äta. Han fräser bara att jag inte fattar, att jag aldrig kommer fatta. Han ser allt som svek. Jag är så trött på att svika honom när jag bara försöker hjälpa.

Han vet inte att jag varje dag sedan september 2011 har väntat på telefonsamtalet som säger att Victor är död, att han inte orkade längre. Jag har förberett mig för begravning och gravsättning och sorgeperiod. Det finns hela tiden överhängande risker att han bara slutar orka. Att livet blir för mycket för honom, att han inte längre pallar ta sig igenom varenda minut.

Han har, i sitt allra bästa humör, berättat för mig att varenda sekund han tar sig igenom är plågsam och jobbig. Att han hela tiden lider. Att han bara överlever.

Han orkar inte leva. Han kan dö närsomhelst, men jag tänker inte låta honom dö utan att ha krigat för honom. Jag tänker inte ge upp. Jag kan inte ge upp.

Jag älskar Victor mer än jag borde. Jag förlåter honom hela tiden, jag ger honom nya chanser och jag förstår det för han är sjuk. Han är sjuk och förstår det inte själv och är elak för att han är s j u k. Jag kan inte ge upp om honom för samtidigt som han kan såra mig så himla mycket finns det ingen annan jag kan ha sådana samtal med, finns ingen annan som ger mig det han ger mig. Jag älskar honom och jag tänker inte låta honom gå under utan kamp. Han vägrar kämpa för sig själv och därför måste jag kämpa för honom. När jag ville dö, när jag krånglade och var elak och sårande och skrek åt dom enda som försökte hjälpa, fanns det en som vägrade ge upp om mig. Hon är mitt livs största kärlek. Jag är skyldig henne hela mitt liv. Jag måste göra det hon gjorde för mig för Victor. Det kanske inte går men damn it, jag måste iallafall försöka.

Jag måste hjälpa honom, det finns inga alternativ, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte när. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill, att jag måste, att jag inte kan något annat, men det känns som att jag står i en återvändsgränd omsluten av en förvirrad storm. Om jag ens skulle lyckas få iväg honom till en psykolog, vilket jag inte direkt tror är möjligt, skulle det verkligen hjälpa honom? Psykvården i Sverige är ju en nedbantad katastrof. En katastrof som proppar människor fulla med preparat och tvingar dom till saker dom inte vill, saker som kanske inte ens hjälper. Det blir bara ytterligare stigman och ökad utsatthet. Vill jag döma ut honom till ett liv av inläggningar på slutna avdelningar när jag vet att han är en person som behöver väldigt mycket frihet? Han behöver ha makt över sitt eget liv, vem är jag att säga att han skulle må bättre av att sitta i ett trångt rum?

Och liksom, jag förstår att han inte litar på några instutitioner för alla sådana har alltid svikit honom. När han hoppade av skolan på grund av sin ångest inbjöds alla hans lärare, delar av berörd skolledning, rektor samt en skolkurator in till ett möte där man skulle prata om det. Den enda som kom var hans mentor. Dom bestämde att han skulle gå till skolkuratorn tio gånger. När han var inne på sitt tredje möte och kom försent, också då pga ångest, sa hen att han inte längre var välkommen. Det var tydligen oacceptabelt beteende.

Några år senare hade han inte sovit mer än ca 2 timmar/natt samt druckit alkohol varje kväll för att kunna somna samt samt samt allt var helt åt helvete och han orkade inte mer, så han gick till en vårdcentral för att be om sömnmedel. Att han ens tog sig dit har jag svårt att förstå av en mängd anledningar. Iallafall frågade läkaren hur han mådde i övrigt och ur honom kom en ström av alla känslor som var fel, all hans ångest kom som en kräkning ut ur munnen. Läkaren gav honom sömnpiller som dessutom var ångestdämpande. Inget mer. Han skrev ingen remiss till psyk, han satte inte upp en ny tid med honom, han gjorde ingenting. När han några månader senare behövde ta ut nya piller behövde han ens inte gå dit för att berätta hur det gick, han behövde bara ringa en sjuksköterska som fixade nya recept

och så fortsätter det. Varje gång han kommit helt nedbruten; erkänt nederlag, har alla vänt honom ryggen. Ingen har gjort mer än minimum. Vad säger att det skulle bli annorlunda? Vad säger att någon helt plötsligt skulle se honom och försöka hjälpa på riktigt?

Samtidigt kan det inte fortsätta såhär. Han bränner alla jäkla broar som finns i hans liv. Jag älskar honom och han bränner mig, bränner mig, bränner mig.

Det känns som att jag har älskat honom hela mitt liv. Det känns som att han alltid funnits i mitt liv, det känns som att det aldrig funnits ett alternativ, som att han står inskriven i mina gener. Jag kan inte acceptera att han äter upp sina cigaretter. Jag kan inte acceptera hans ångest, hans olycka. Jag vill ta honom i handen och älska honom ur det. Det var ungefär åtta månader sedan vi gjorde slut och jag kommer alltid älska honom, på ett eller annat sätt.

Så här står jag. Jag vet varken ut eller in. Jag älskar honom, men det kan inte fortsätta såhär. Jag tror att jag måste ringa hans mamma. Jag tror att jag måste det, bara för att jag inte orkar bära det själv.

i know all that so well, but i also do know this:
calleth you cometh i


and that's how it is and how it's always been
it's where my reasons stops and something else comes in
i know it doesn't make sense, but still:
calleth you




cometh i