onsdag 29 augusti 2012

631


Jag åker tåg en fredag och jag har en klump av ångest i bröstet. En ångest jag vetat är på väg, en ångest jag redan känt. Jag oroar mig, oroar mig, oroar mig för allt jag ska känna dagen som då är imorgon. Jag är rädd. Jag har ångest. Alla känslor jag någonsin känt samlas i mig samtidigt, dom tar över mig helt och jag får koncentrera mig på att andas andas lugnare. En kvinna stirrar på mig, men det gör ingenting, det gör ingenting för alla är vi människor ALLA ÄR VI MÄNNISKOR vi har känslor vi är människor

taxi driver
i swear i've got three lives
balanced on my head like steak knives
i can't tell you the truth about my disguise
i can't trust no one 

Många år innan den där tågresar-fredagen ligger jag i min säng i min pappas hus. Jag ligger där och gråter. Jag stryker täcket som ligger bredvid mig, jag önskar henne närmare, jag önskar henne dit. Jag går upp ur min säng, går ner och sätter mig i soffan, jag ser tv-program och film, jag önskar henne dit, jag önskar henne närmare mig. Jag sitter på bussen på väg till skolan en morgon och jag hatar mitt liv, jag hatar allt i det, jag hatar allt som inte är hon. Jag skriver sms och säger jag älskar dig, jag önskar du var här och hon svarar, på en gång svarar hon: jag önskar också att jag var där! jag saknar dig! och jag gråter för att hon älskar mig så mycket, så mycket men ändå är det något i oss som fattas för mig

på kvällarna skriver jag dikt efter dikt, alla handlar om henne, alla dedikeras till henne, jag skriver så många att dom kunnat fylla två kompletta böcker. Jag skriver om att åka tåg, jag skriver att målet alltid är hon, jag skriver att hon är mitt hemma, jag skriver en framtid jag önskar oss till, jag skriver oss en bostad i bogota beirut boston, jag skriver oss lycka och välgång, jag skriver oss solsken. Mina fingrar lever egna liv när jag skriver, jag behöver aldrig tänka, bokstäverna flödar ur mig helt oreflekterat och i efterhand vet jag att det var i skriften och endast skriften jag var ärlig, men då skrattade jag något om fiktion och kreativ frihet när jag skrev mina fingrar genom hennes hår, när jag skrev läpparna fuktiga, när jag skrev oss närhet, när jag skrev för evigt, när jag skrev henne som min

he said "allahu akhbar", i told him don't curse me
he said "bo bo you need prayer", i guess it couldn't hurt me
if it brings me to my knees
it's a bad religion
this unrequited love

Åren som då var min verklighet känns så suddiga nu, dom sitter ihop i mitt minne, jag vet inte vad som kom först jag vet inte vad som hände sen jag vet bara

hur jag satt i en kyrkobänk att jag hörde allt det där om synden att det träffade mig djupare än jag vågade erkänna att jag innerst inne alltid visste vad det betydde, hur hon satt bredvid mig och höll min hand, hur det brände i mig, hur det skakade, hur hon skakade mig, all förnekelse, förnekelse, förnekelse, hur det ändå brände i mig när hon tog min hand

hur mitt undermedvetna agerade utan mig, hur jag försökte rikta kärlek till en pojke, ja en pojke vivarsåhimlasmå, med chokladbrunt hår och brett leende, hur han höll min hand en vårvinterdag i mars, hur jag kysste honom i hans brors soffa, hur vi fjorton månader senare gjorde slut bland annat för att det gjorde honom ledsen att jag alltid älskade henne mer, alltid satte henne före honom

hur hon kysste mitt ex bästa vän, hur hon berättade för mig efteråt hur jag ville skrika sluta, sluta, sluta jag vill inte höra det här, hur jag log gav henne råd skrev fjorton dikter om olycklig kärlek hur jag låtsades att den handlade om mitt ex hur jag gick sönder inuti men ändå: förnekelse förnekelse förnekelse

hur dagarna gick hur åren gick hur det SKREK I MIG hur det GLAPPADE i mig hur jag inte orkade mer, hur jag inte stod ut, hur jag började stänga henne ut ur mitt liv, hur jag blev arg på allt hon sa, hur det på något sätt gått nästan tre år, hur jag hatade henne för allt hon inte gjorde, för allt hon inte sa

hur jag skakade varje gång hon höll min hand
hur jag kysste henne på kinden
hur vi sov nära, nära och jag när jag inte kunde sova var lugn, lugn och såg på henne, hur jag insöp hennes blonda lockar
hur det brände i mig varje gång hon höll min hand
hur hennes arm omslöt mig när vi sov
hur hon väckte mig med kindklappar
hur hon var mjuk vacker underbar
hur jag längtade närmre närmre närmre
hur jag skakade varje gång hon höll min hand
hur jag kysste henne på kinden
hur jag pussade henne på munnen
hur hon var en brand i mig, en brand som vägrade slockna
hur hon brann i mig hur hon skakade mig hur hon ändrade mig hur hon kändes som kolsyra i mina vener hur hon var luften jag andades min enda stadiga mark
hur jag älskade, älskade, älskade
hur det aldrig var nog

hur jag hatade alla hennes vänner som bodde i hennes stad, hatade för dom fick ha henne nära sig, hatade för dom hade henne nära sig

to me it's nothing but a one-man cult
and cyanide in my stirofoam cup
i can never make him love me
never make him love me
love me
love me

Jag lyckades med min uppgift att komma över utan att erkänna, jag lyckades älska någon av rätt kön, jag lyckades med alltihop alltihop alltihop men det var fortfarande fel i mig för det var fortfarande fel i oss, mina år av ilska hade drivit oss isär och jag visste
det är mitt fel
och jag visste
vi måste läka för att läka måste vi ha ärlighet för att läka måste jag berätta för att läka måste hon förstå

och jag satte mig ned med telefonen i handen jag satt där i timmar timmar timmar
stirrade på hennes nummer som var detsamma som när jag träffade henne samma som det alltid varit och det gick inte, jag ville slänga telefonen i väggen, jag ville ta tillbaka alla år, jag ville göra om allt från början, jag ville göra det i ett universum där hon inte skulle bli min stora obesvarade kärlek, jag ville slänga telefonen i väggen och i en halv sekund hann jag önska att jag aldrig ens träffat henne, att jag aldrig hört henne spela shoreline på det där lägret, att vi aldrig hade funnits för det här var för mycket, för stort jag trodde inte att vår vänskap skulle kunna överleva det här

men jag visste
om det här inte läker kommer det alltid vara fel i mig, om jag inte hade henne i mitt liv skulle det alltid vara ihåligt i mig, så viktig är hon, hon är en del av min själ, hon bor i mitt hjärtas innersta rum och hon har alltid gjort det hon har alltid alltid alltid gjort det, hon har gjort det sedan dagen jag föddes
det här måste läka i mig, i oss

så jag satte mig ned och jag skrev ett mail, det längsta jag någonsin skrivit, och jag förklarade allt, jag förklarade alla mina tankar alla mina svek alla känslor jag haft för henne och sen smsade jag och sa jag har skickat ett mail till dig snälla läs det nu snälla läs det snart och hon läste och hon svarade att det var mycket att ta in att det var svårt att ta in hon avslutade med jag älskar dig du är alltid min bästa vän min famn är alltid din att vila i

och jag kände lättnad
och jag kände hur jag läkte
och jag kände hur sår i mig inte försvann men tynade blev mindre än ärr blev nästan obefintliga
och jag kände tacksamhet sådan oerhörd tacksamhet
och jag kände hur jag äntligen kunde gå vidare i mitt liv.

Vi pratade mycket i telefonen dom här dagarna, samtalade oss fram och tillbaka men mest bara framåt framåt framåt och jag tänkte
 fan
det är inte så konstigt att jag blev kär i henne
hon är den bästa personen på hela jorden

och jag tänkte
jag skulle kunna bli gammal med henne
jag kommer älska henne för evigt
hon kommer alltid vara min största kärlek

och jag tänkte
tänk inte i dom banorna josefin inte när ni går framåt josefin

och jag tänkte allt det här och mer därtill, men sådant som är privat även här, sådant som bara är mitt, sådant jag kommer ha glömt om några år, jag tänkte allt men sen så sa hon
jag vet inte, jag har svårt att se dig med en tjej
om du skulle bli kär i en tjej nu så vet jag inte om jag skulle kunna träffa henne
det skulle vara svårt
att se dig med en tjej

och det var som om mitt hjärta föll till underjorden, det var som om det blev krossat för allra första gången,
det var
en överdriven reaktion
men det var ändå som att mitt hjärta krossades till miljoner bitar

så jag la på och grät bittra tårar nästan hela kvällen för att hon
mitt livs kärlek
min allra bästa vän
inte kan acceptera könet på vissa av dom jag blir kär i
könet på vissa av dom jag ligger med
könet på vissa av dom som attraherar mig
inte kan acceptera att jag inte vet om jag kommer gifta mig med en tjej eller kille

det var ett svek jag inte kunde förstå, inte kunde komma över och sedan dog min morfar och jag orkade inte prata med henne om det mer, orkade inte göra något annat än sorgearbete

och sen pratade vi bara om saker som var säkra i åtta jävla månader

it's a bad religion
to be in love with someone who could never love you
i know
only bad religion could make me feel the way i do

Och det är därför jag nu sitter en fredag på ett tåg och har klumpar av oro och ångest i bröstet. För att det är så mycket som är osagt, så mycket som är olöst, för att jag återigen har stängt henne ute ur mitt liv, för att det återigen blivit för tungt för svårt för mig att hantera vår relation

men mest för att jag nu är på väg till hennes bröllop och inte vet vad jag känner inför det. Det är flera år sedan jag slutade var kär i henne, men jag vet inte om jag är helt och fullt över henne. Jag är helt på det klara med att hon aldrig kommer älska mig såsom jag en gång älskade henne, jag har accepterat det faktumet för längesedan, jag känner aldrig längre längtansfylld lust när jag ser på henne. Hon är min kärlek, hon är för alltid min kärlek, men aldrig mer så. Jag tror inte att jag skulle kunna bli kär i henne igen

ändå
har jag oro i bröstet ändå klappar hjärtat för hårt ändå är det svårt att andas

ett giftermål är så definitivt, det är ett beslut hon tagit, det är ett löfte hon ger - ett löfte om att älska någon som inte är jag hela sitt liv
och det känns som en infektion i mig
på något konstigt sätt

känns det som en infektion i mig
.

Sen blir det lördag och jag går upp och förväntar mig stressoro men den kommer inte, den kommer inte. Jag fotar när hon klär sig i vit klänning, när hon sminkar sig vackrare än hon redan är, jag fotar henne och hennes fästman i regnet, jag fotar hennes vigsel, jag fotar alltihop och stressoron kommer inte, ångesten kommer inte, den är över, den är inte längre där. Allt jag känner är en evig kärlek. Jag är stolt, så oerhört stolt, över att vara hennes vän. Jag älskar henne för evigt. Hon glöder med någon annan och det gör mig glad, det gör mig lugn. Jag kramar den som nu är hennes man hårt och jag säger du är så fin, jag är glad att ni har varandra och jag menar det, jag menar det med hela kroppen

det finns inte en enda bit av mig som är missunnsam, som är ledsen. Inte en enda del av mig önskar att det var jag. Jag är glad och lycklig, för att hon är min vän. Jag håller ett tal som handlar om det, som handlar om oss, som handlar om att hon är lojalitet personifierat, att hon är min trygghet, att jag är så lycklig över att veta att jag kommer att älska henne i hela mitt liv. När jag under talet tittar på henne ser jag tårar i hennes ögon och jag vet att hon vet

vi har frid
vi har läkt
du och jag föralltid baby, du och jag genom allt.

it's rush hour
so take the streets if you wanna
just outrun the demons, would you

Två dagar efter lyssnar jag på den här låten hela dagen, allt är den här låten. Jag lyssnar och jag gråter och jag grubblar och jag vet att det är över. Jag har frid. Jag har läkt. Jag vet att jag var olyckligt kär i henne en gång, en gång som varade för länge, men hon är inte längre min olyckliga kärlek. Jag älskar henne med en intensiv brand i hjärtat. Hon har stannat med mig genom varenda skitgrej jag gjort eller känt.

Vi är över den där långa bron som behövde korsas.

Vi har frid.
Vi har läkt.

Ingenting gör mig lugnare.


8 kommentarer:

Linnéa sa...

Gud så vackert skrivet, Josefin. Är dålig på att kommentera (ibland är det svårt att veta vad man ska säga när det är så privat som dina texter ju är) men jag läser alltid och du skriver alltid lika fantastiskt.

josefin sa...

Tack, fina Linnéa. Din kommentar gör mig glad. Jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga, och jag klandrar ingen som smyger in och läser utan att säga något eftersom jag själv gör så på merparten av bloggarna jag läser. Det känns ibland som en stilla kommunikation, en slags tyst överenskommelse..om du fattar. Men ja, även om det är så: kommentarer gör mig glad, rörd, dom får mig ibland att tänka

men framför allt är det skönt att veta att någon tycker att det jag skriver är tillräckligt relevant/fint/bra/vad som helst för att lägga lite tid av sin dag åt att läsa här. Jag tycker om när människor berättar att dom är här.

Så, tack så mycket.

Sofia sa...

Så fint skrivet! Jag befinner mig själv i en liknande situation och vet verkligen varken ut eller in. Just nu finns det en man i mitt liv, en man som jag älskar, men som lika gärna kunnat vara en kvinna. Han är varken min första eller största kärlek. Han är min andra kärlek. Jag tror inte att jag kommit över min första och så otroligt stora kärlek. Jag pratar med henne i telefon nästan varje dag och träffar henne flera gånger per vecka. Jag blir aldrig så glad som när jag ser henne, eller får höra hennes röst, men det är samtidigt det värsta av allt. Svärtan som uppstår inuti, hur mycket jag hatar mig själv och inser hur patetisk jag är. Hon kommer aldrig bli min, inte på det sättet jag innerst inne önskat så länge..
Jag önskar att hon för alltid ska finnas i mitt liv, och jag hoppas hoppas hoppas att jag ska lyckas komma över henne en vacker dag. För det gör så ont att behöva känna så här när man har privilegiet att ha världens finaste människa till vän.

It's all gonna be fine sa...

Det här är det finaste du skrivit. Herregud. Jag är alldeles varm i kroppen, det är så fint!

Johanna sa...

Och här sitter jag på jobbet och gråter lite över ditt fantastiska inlägg. Så himla fint.

josefin sa...

Sofia: Åh. Fina du. Du får gärna maila mig, om du vill? Så kan vi prata mer om det. Jag har ändå gått igenom allt det där så jag vet inte, kanske har jag något att säga? Min mailadress finns i högerfältet.

Men. Rent generellt tror jag att det enda, enda, enda man kan göra är att vänta ut det. Tvinga sig ur sin kärlek. Säga till sig själv: det här kommer inte att hända. Hon kommer aldrig älska mig på sättet jag vill. Det är bland det värsta jag gjort mot mig själv, att tvinga mig ur den kärleken, för det gjorde så jävla jävla ont och det var så jävla jävla smärtsamt. Men jag kommer över, jag kom ut, och jag har aldrig känt mig mer lättad i vår relation. Den känns nu friktionsfri och ren, vilket den aldrig gjort innan.

Gonna be fine: <3<3<3 tack. du gör mig alltid lika glad.

Johanna: Åh. Tack.

Anabanana sa...

Ja, vackert!

berättaren sa...

Otroligt vackert skrivet. Jag saknar ord. Bara tack. För läsupplevelsen och tårarna som jag uppenbarligen behövde gråta.