635

Det blir måndag och jag vaknar upp fruktansvärt sjuk. Min hals är så sönder att jag varken kan prata eller svälja, så jag spottar i ett vinglas eftersom det är närmast sängen. Efter tre dagar av att tvinga i mig buljong och ligga utslagen i Sibyllas säng (hon är i fjärran land och hälsar på sin syster) orkar jag inte mer, så jag ringer dig och kvider fram hej, jag är jättejättesjuk, orkar du komma till mig med soppa och isglass? jag orkar inte gå till affären

självklart kommer du. Du kommer två timmar senare än tiden vi sagt eftersom du glömt din plånbok och varit tvungen att vända, men du kommer. Med soppa och piggelin och djungelvrål till när jag blir frisk för du vet hur mycket jag älskar djungelvrål. Du säger att det är fint att se mig, beordrar mig att gå och lägga mig när jag försöker plocka undan saker. Du fixar soppan, gör honungsvatten. Tar hand om. Vi ser vår tv-serie medan jag äter, försöker småprata. Du stryker min hand lite

och sen ska du gå och har tappat bort dina glasögon och det gör mig irriterad, för jag är helt utslagen efter ditt besök på ungefär en och en halv timme och behöver sova och det här är typiskt sådant jag dog av irritation över när vi var ihop. Att du alltid är så jävla långsam och seg och tappar bort saker och att det tar dig kanske fyrtio minuter att gå från ett ställe trots att du gör absolut ingenting. Jag får så dåligt samvete över min irritation, för det är elakt av mig att ens be dig komma hit (men du säger tusen gånger att det är ingen fara och jag väljer att tro dig) och jag borde inte inte störa mig på dig, inte nu.

På natten kan jag inte sova eftersom jag hostar så mycket, så jag ligger och tänker. Tänker på den gågna helgen där jag haft sex med inte en utan två personer. Den ena Sibyllas tjejs kompis, den andra..Victor. Som jag åkte till efter att den tidigare stött ogenerat på randompartybrud framför mig och det spöregnade och jag missade sista bussen och allt var bara allmänt konstigt och jag behövde honom så jag åkte dit och jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att ligga med honom igen, men det hände (i ett hörn av hans sunkiga replokal klockan fem på morgonen) och det var bra så jag pallar inte moralisera över det. Båda vet ju att vi aldrig kommer bli ihop igen. Men iallafall, kanske är det därför jag är så sjuk nu, för att jag är så respektlös mot dig att jag ligger med andra så snart efter att jag gjort slut med dig. Att jag inte tänker på dig förrän jag är sjuk och behöver hjälp. Att jag aldrig längtar efter dig.

Skitsamma.
Jag orkar inte tänka så. Jag orkar inte hata mig själv mer.

För några år sedan hade jag principer och var moralisk och så. Låt oss säga att jag inte är det längre. Har helt tappat greppet.

Det här trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag känner mig desperat efter att känna igen. Den här nyss avslutade relationen var så befriad från stora känslor, stora ord. Den var lugn. Såsom jag trodde att vuxen kärlek såg ut. Vardaglig och enkel. Konstruktiv och god. Så ser den säkert ut, men kan man få det MED massa passionerade känslor? Kan ens vener brista av kärlek samtidigt som man har en god relation? Jag tvivlar. All romantisk kärlek jag upplevt har varit irrationell och skrämmande stor. Den raderar allt lugn och konstruktivitet för mig. Den är som briserande bomber.

Det har hittills inte lett (hur säger man det? ledit?) till något gott, men gud vad jag längtar. Jag vill vara så där fruktansvärt kär att jag inte vet vad jag ska göra av alla känslor. Jag vill hålla handen stolt, jag vill skrika över hustaken, jag vill höra kärlekssånger och tänka att dom handlar om mitt 'oss'. Jag vill gå på rosa moln. Igen igen igen vill jag det. Nu, när jag är ny-singel och tänker tillbaka på dom senaste gångerna det hänt längtar jag till och med efter det. Det totala sönderkrackelerandet, att skrika till luften JAG KAN INTE DET HÄR GÅR INTE INTE UTAN HENOM GÅR DET INTE. Stora känslor, stora ord, allt som känns evigt. Nu är det bara..enkelt, lugnt, det känns som om vi var tillsammans för tusen år sedan. Jag har gått vidare för längesedan.

Dom senaste åren har jag varit singel ungefär 5 månader samtidigt som jag gått igenom tre relationer. Det är fruktansvärt dålig statistik. En söndag står jag i hallen och bara jag är hemma och jag får svårt att andas, för jag är ensam. Ensam ensam ensam. Ensam och jag vet att jag har hamnat i någon form av relationsberoende, där jag MÅSTE vara med någon. Jag känner mig tom utan att någon älskar mig på det sättet. Det är inte kärlek. Med den utgångspunkten tror jag inte att jag kommer kunna ha något hälsosamt, för jag bara söker efter någon. Någon som tycker om mig tillräckligt.

Jag vill inte vara den personen. Jag tror inte på att stå ensam, jag tror att dom flesta människor behöver andra människor. Men vi behöver inte romantisk kärlek. Vi behöver stöd och ombryelse och kärlek. Det kan man få utan en henvän. Det får jag. Om jag ber om det.

Jag menar, om jag blir helt sjukt förälskad, bring it on. Jag tror inte att jag har det i mig, men visst, låt det ske om det sker. Jag tror bara att..jag måste ta reda på vem jag är, utan att vara flickväns-josefin. Flickväns-josefin känner jag. Flickväns-josefin har utvecklats genom dom här relationerna, jag har koll på henne. Men jag? Det riktiga jaget, som genomsyrar allt jag gör? Jag kan några grundpelar, men inte mer. Jag har bara börjat

och framför allt: jag avskyr fortfarande mig själv för mycket. Jag tror jag måste lära mig att älska mig själv utan någon som står så-så nära.

Gosh. Blandar in mig i någon konstig argumentation. Det blir alltid så konstigt när folk ska hålla på med att avsäga sig kärlek och whatnot, men ni kanske förstår vad jag menar? Att det här relationsmönstret är ett som måste brytas för att jag ska kunna växa på allvar. Jag tror det är nyttigt för mig själv att vakna ensam varje morgon.




**

och när du gått tänker jag att du är världens finaste och jag önskar så innerligt att du kommer träffa någon som uppskattar dig som jag gjort, som jag gör, men någon som kan älska dig rätt. Någon som inte stör sig på att det tar dig fyrtio minuter att gå ut ur en lägenhet utan tvärtom finner det gulligt och fint.