onsdag 17 oktober 2012

637

Jag och mormor skrattar oss hesa i telefonen efter att mormor berättat en historia om när jag och min syster bråkade om att jag sagt mamman går i dödsskuggans dal för det gör mammor under en lek. Mormor säger att vi var helt hysteriskt oense och att hon hade svårt att medla utan att skratta. Så vi skrattar nu. Nu när vi båda förstår att det är roligt, nu när jag inte är ett litet envist och argt barn, nu när vi båda är samtalande jämlika vuxna.

Vi har så många minnen, jag och mormor. Minnen jag ofta glömt, som hon berättar, som skapar en historia: mitt ursprung. Det ger mig en skildring av min barndom som annan än bara det där stora svarta jag själv minns. Mormor ger liv till min bakgrund.

Mitt i skrattet tystnar jag, tystnar och försöker kväva gråten som så plötsligt tränger sig fram. Jag kvider fram mormor jag är så ledsen. Jag är så ledsen för att jag aldrig fick det här med morfar.
Jag fick aldrig dela minnen med morfar. Vi har aldrig suttit över en kopp kaffe och skrattat åt lekar vi lekt. Vi har aldrig påmint varandra om allt det som en gång var. Jag har aldrig fått ställa frågorna jag ställt till mormor; hur var det egentligen när du var liten? Vad gjorde du när du var i min ålder? Tyckte du att jag var jobbig och skrikig, hur minns du min barndom? Jag undrar så om han någonsin kände ånger över att inte vara blodsrelaterad med oss, jag vill så gärna säga du och ingen annan är min morfar, så har det alltid varit, du har uppfostrat mig, jag älskar dig så mycket. 

Jag vill visa att jag reflekterat, att jag tänkt, jag vill berätta för honom att jag är honom evigt tacksam. Jag vill kunna göra det. Jag vill ha gjort det.

Jag kommer aldrig få det. Han blev diagnosticerad med alzheimers när jag var tolv, tror jag, när jag gjort mitt hjärta till en känslokall sten för att stå ut med allt som hände runtomkring. När mormor höll min hand och sa josefin ibland händer saker som gör ont men det är inte ditt fel och du måste veta att jag älskar dig och tårar brände innanför mina slutna ögon så jag reste mig upp och gick på toaletten för mina murar fick aldrig raseras av något, aldrig, inte ens mormors kärlek.

Då, när allt var ett kaos, en storm, blev han diagnosticerad och fängslad i en dimma. När jag till slut började reflektera, när jag började växa upp och ha riktiga samtal med mormor hade morfar sedan länge glömt bort hur man läser, han bodde redan på ett demensboende. Han visste vem jag var, jag raderades aldrig, men han berättade historier om tåg han aldrig tagit, människor han aldrig mött.

Vi fick aldrig dela minnen med varandra. Vi fick aldrig samtala som två vuxna. Han såg mig växa upp med demens-dimmiga ögon. Han var aldrig medveten om att jag började på universitetet. Vi fick aldrig dela minnen med varandra. Han fick aldrig möjlighet att svara på mina frågor, fylla i mina luckor.

Det gör mig så fruktansvärt ont. Det gör mig så fruktansvärt ont att jag sörjt honom så länge, att han blev så sjuk. Jag tycker att det är ovärdigt. Jag tycker att det är vidrigt. Min envisa stolta morfar. Min vackraste person. Han rycktes ifrån mig så långt innan han dog. Han blev åttiosex år gammal och jag förstår att alla måste dö

jag förstår det alla säger om att det var hans tid, att han bestämde sig för att dö, jag förstår att alla måste dö. Jag förstår att även min envisa stolta morfar var tvungen till det. Jag vet att det är meningen att jag ska överleva honom, att han ska gå ur tiden först.

Jag förstår allt det, men det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka, för även om han blev åttiosex år har jag sörjt honom sedan jag var tolv. Jag har sörjt långsamt och försökt hålla uppe en fasad av tacksamhet - en tacksamhet som är verklig - över att han ändå lever

och nu kommer det ikapp mig. Alla år av oerhörd sorg över allt som aldrig blev. Det djupt, djupt orättvisa. Fasaden har rasat nu, det finns inte längre något att vara tacksam över, jag har inget att klamra mig fast vid nu när han inte längre finns. Jag kan inte längre hålla hans hand och stryka honom över kinden och veta att vi älskar varandra, jag kan inte längre berätta om mitt liv och tänka att någonstans långt därinne förstår han och han svarar utan förvåning och han minns allt, långt därinne har han ingen demens och där finns allt. Mormor jag är så ledsen. Jag är så ledsen för att jag aldrig fick det här med morfar. Han kommer aldrig berätta sin version av min barndom. Det kommer alltid att vara ensidigt. I vår relation kommer jag alltid vara ett barn medan jag med dig har fått bli vuxen, mer jämlik, samtidigt som vi har kvar alla gamla lager av erfarenheter, om du förstår hur jag menar? Jag tycker att det är så hemskt, mormor visst får jag tycka det? Att det är vidrigt?

Nå jo, visst får du det. Det är sorgligt.

Men ändå pratar vi aldrig om det i familjen. Mamma säger bara att han ville dö, att det var dags. Men det är ju inte det som är värst

och jag kan inte avsluta det här blogginlägget, jag vet inte vad jag ska säga mer än det här, det är så jävla ovärdigt, det kommer alltid att vara oavslutat, vi kommer aldrig aldrig prata med varandra över en kopp kaffe och jag vet inte hur jag ska acceptera det

av all denna skit är det vad jag har svårast att försonas med. Sjukdomen som tog honom ifrån mig så lång tid innan han begravdes. Jag hatar den, jag hatar den så jävla mycket och jag är förlamad förlamad förlamad av sorg över att veta att vi

aldrig aldrig kommer dela minnen medan vi fikar.

Inga kommentarer: