måndag 18 mars 2013

650.

Jag känner allting för starkt, för mycket. Jag kastas ned i avgrunder av samma känsla samma känsla samma känsla, jag får tunnelvision, jag ser inget annat. Jag svävar på rosa moln eller är nedsänkt i ett hav av svärta. Jag har inga mellanting, jag kan aldrig bara vara. Allting känns för starkt, för mycket i mig.

Jag brukade bära det som en sköld. Jag brukade ha hjärtat i handen, jag brukade skrika om att även om det är för mycket så är det iallafall. Även om jag är en ständig översvämning är det iallafall att leva, att vara nära sina känslor är bättre än att vara likgiltig. Brukade jag säga. Jag brukade tänka att den som inte klarar av det ändå inte har någon plats i mitt liv, att det ändå inte finns någon chans till att mötas och förstå varandra.

Mitt liv är toppar och dalar och ingenting emellan. Mina känslor är en flod, jag är en vind, jag blåser genom alla rum, jag är forcerande, jag är för mycket, jag finns till för starkt. Mina känslor vet inte vad lagom innebär. Jag känner inte till några mellanting och jag brukade bära det som en sköld, jag brukade vara stolt.

Men det var då. Det var innan jag insåg att mina känslor är som gift, för mig och för alla som kommer i närheten. Nu är mitt liv fortfarande toppar och dalar och ingenting däremellan men jag bär det inte längre som en sköld, jag skriker inte längre om min rätt att få känna såhär starkt vara såhär MYCKET som jag faktiskt är. Något är brutet i mig, mitt hjärta är inte i min hand det är bakom en mur det är infängslat och vägrar komma ut.

Att älska på sättet jag gör är att bura in och ta sönder. Det är ett fängelse. Jag är som gift. Allt jag vidrör blir till sot, till aska. Att känna starkt, att vara mycket är att våldsamt slå sig fram genom livet och till slut blir det självförgörande. Varje ljus brinner ut. Alla flodar når till slut ett hav. Att leva i ständig översvämning är att till slut inte orka simma mer och drunkna. Allting dör, allting når ett slut och när varje liten detalj känns som ALLTING, när alla oktaver tillåts spela lika stor roll...det går inte att leva så, det går inte det går inte det går inte.

Allting spelar för stor roll för mig och jag klarar inte av att prioritera och finnas till och jag kan inte bara vara, för alla röster skriker för högt i mig. Jag fullkomligt övertas av mina känslor och jag brukade vara så stolt över det, jag brukade bära det som min rustning men att växa upp är att lära känna sig själv är att förstå hur ofullkomlig man är, att allting till slut dör och mynnar ut.

Utmynnandet skapar så stora hål i mig och där mitt hjärta brukade bo, där på armen, finns nu bara blod kvar och mitt hjärta är inburat och jag är min egen slav, jag är mina känslors slav och jag vill inte vara det. Jag vill inte det.

Hahahaha fy fan vad melodramatiskt.

Jag har rymt från mig själv det senaste året, för att min morfar dog och allting blev för mycket och fy fan fy fan fy FA-AN vad jag var ledsen hela jävla tvåtusentolv och det gick inte längre, det bara fucking gick inte så jag rymde från mina känslor och letade efter allting som bedövar. Jag har involverat mig i tv-serier och blivit så jävla full och legat med människor för att skada mig själv och jag skitit i att äta och jag har investerat mig själv i vad som helst bara för att slippa Känna Känslor. För att Känna Känslor blir för mycket för mig, för stort för omvälvande. Jag är bara toppar och dalar, jag kan inte balans så jag var tvungen att fly för att inte totalt förgöras av..mig själv.

Självförnekelse självförnekelse självförnekelse, men vad gör man med känslor som är för stora? Dom är det, jag kan inte bära dom som rustning, jag är inte stolt, för dom ÄR för stora, dom är för mycket. Det är ett faktum, något som inte ens kan ifrågasättas - det bara är så.

Och nu.

Jag är livrädd.
Fortfarande.

För att jag ligger bredvid henne och det är natt och vi har varit på fest med mina kompisar och hon är så jävla fin att jag slutar andas och jag önskar att jag kunde se på henne utan att det sköljer över mig som en jävla flodvåg, jag önskar att jag kunde se på henne och fortsätta andas. Att någon är 'breathtaking' låter romantiskt, men fuck det, det går inte att leva utan syre

och hon är så fin och jag tycker om henne så mycket att jag slutar andas och min kärlek är ett fängelse, för henne och för mig men hon vet inte om det än.

Allting hon gör känns i mig. Allting. Jag tolkar hennes rörelser som kärleksförklaringar och när hon kysser mig kan jag inte sluta le och det är så fruktansvärt oerhört läskigt, för det är så stort och omvälvande och jag önskar, önskar, önskar att jag kunde vara en person som allting inte är omvälvande för.

En person som kan live and let live, som kan balans, som kan ha känslor utan att övertas av dom.

Det är en översvämning i mig och det känns som att jag drunknar och det här är allting hon inte förstår och det är självförgörande och förstår du inte det, baby, att jag tar sönder oss redan nu, att jag känner mig som en manipulativ jävla hora som lurar in dig i mitt grepp för jag är kung midas allt jag rör blir till aska, förstår du inte det, ser du inte det? Det känns som att jag skriver listor med alla orsaker till varför du bara ska gå, varför du ska lämna mig nu nu nu, jag ber dig om det - snälla lämna mig för jag klarar inte av att gå ifrån dig. Mina känslor är ett fängelse, för dig och för mig och jag är för svag för att bryta mig fri men du kan, du kan gå, snälla bara gå snälla bara lämna mig för jag drunknar i dig, jag drunknar i dig, jag drunknar i dig och min kärlek är ett fängelse, jag är lika med tortyr, det kommer inte sluta bra du kommer lämna mig och jag kommer låtsas om att jag hela tiden vetat att du snart kommer att gå och du kommer önska att du aldrig aldrig aldrig träffat mig och jag kommer önska att jag inte var en slav under mina känslor.

Förlåt för allt, innan det ens hänt.

(och du säger baby baby baby kom lite närmre)




(och hora är ett ord man inte säger men nu sa jag det ändå, för att jag är misogyn, för att alla hatar kvinnor även du även jag, för att det äckligaste ordet jag kan rikta till mig själv är ett som handlar om min sexualitet, för att mitt självhat även är kvinnohat, för att jag inte längre orkar förklara mig i parenteser)

(jag är jättetrött och har ont i huvudet, ignorera mig)

1 kommentar:

Frida sa...

<3