fredag 19 april 2013

Don't you know women are made of pain?

Jag är arg som fan för att min mamma nästan dog på grund av ett förstorat hjärta som ingen upptäckte eftersom mannen är normen även i sjukvården. Mannen är normen till den graden att mammas förstorade hjärta sågs som ett normalstort hjärta, eftersom det hade storleken av en man på 175 cm 75 kg. Inte kvinna på 150 cm 40 kg.

Jag är arg för att sjukvården, liksom samhället i stort, handlar om män män män. Vita män. Heterosexuella män. Medelklassmän. Cismän. Allting annat får stå åt sidan, alla andra får VÄDJA om att bli tagna på allvar ens för en sekund, får gå ner på knä och tillbe the powers that be och när vi till sist får den platsen, blir tagna på centimeterbitsallvar så förväntas vi tacka, så är vi så manipulerade av alla normer att vi faller i gråt och är ytterst jävla grateful för att någon bemötte oss med mänsklighet värme och värde. För att någon bemötte oss såsom män (vita män heteromän medelklassmän cismän män män män) förväntar sig att bli bemötta alltid.

Jag vill också bli tagen på allvar.

Jag vill inte sitta här och undra om det är värt att åka till sjukhuset och be om bättre smärtstillande när jag har sådana smärtor att jag inte kan stå upprätt utan att skrika. Jag vill inte undra om jag kommer att återvända hem, utan att ha fått hjälp och 300 kronor fattigare, gråtandes för att det folk ser när dom ser mig är en överkänslig liten tjej. Att mitt kön ska användas som en bortviftning, ett skällsord, att det ska bemötas med suckar.

Jag vill inte behöva minnas alla gånger jag vänt mig sjukvården och fått höra att jag är stressad (okej, tänk om jag är stressad, då kanske jag behöver HJÄLP för det?), fått höra ja här ligger du och har det bra i ett läge där jag inte fick luft eftersom mina revben gjorde så jävla ont, fått höra är du ledsen över att dina föräldrar skilde sig som svar på att jag sökte vård för det som sedan blev min diagnosticerade sjukdom, fått höra ja, du har jättestora problem josefin men det finns ingenting vi kan göra. Vi har inte tillräckliga kunskaper. Vi vet helt enkelt inte för att forskningen inte finns där, för att forskningen är intresserad av häftiga saker såsom robotar rymden och..snoppar, jag vet inte.

Min kropp är en handelsvara, är en reklampelare, är en knulldocka. Den finns till för någon annan och någon annan enbart, det lärde dom mig tidigt. Dom lärde mig det när Johan i 3b tog mig på fittan och fröken log och sa han gillar dig! trots att min mage vände sig av äckel och obehag. Dom lärde mig det när mitt knä slutade fungera och en barnläkare såg på min mamma och sa du vet ju hur det är, flickor är lite känsliga. Dom lärde mig det i alla filmer, alla serier, alla böcker jag någonsin sett och hört. Dom lärde mig det och jag sexdebuterade och jag gick runt i flera år och trodde att jag hade svårt för att komma, trots att jag kom snabbt när jag onanerade, istället för att inse att det inte var min kropp det var fel på. Det var att pojkarna, männen, jag låg med använde mig istället för sin runkhand, använde min kropp som sin knulldocka. Min kropp är inte min.

Min kropp är inte min. Min kropp är en handelsvara som måste förfinas. Som måste retuscheras. Vars blod målas blått i alla reklamer, för utan att retuscheras förfinas göras om är min kropp inte tillräckligt fräsch, inte tillräcklig.

Min kropp är en handelsvara i ett kapitalistiskt system. Ett system där produkter manipuleras fram och slängs bort i förmånen för en ny, uppdaterad version sekunden jag slutar fungera eller helt enkelt blir lite utdaterad. Min kropp är inte min, har aldrig varit min, och det finns ingen som vill laga den. Dom vill ha sina händer på mig, dom vill penetrera mig, dom viskar i mina öron att min kropp nej förlåt jag menar JAG är sexig. Dom vill komma i mig och sedan somna. När min kropp inte fungerar, när min handelsvara går sönder, och jag kryper till deras kors och vädjar om hjälp vänder dom mig ryggen. Dom skrattar åt mig, dom uppmanar mig om att inte vara en sån jävla tjej. Dom säger att jag överdriver, säkerligen kan det inte vara så farligt. Dom ser uppgivet på mig och säger det finns helt enkelt ingen forskning när jag ifrågasätter ifrågasätter ifrågasätter hur dom inte kan veta, hur det inte kan finnas någon hjälp när min kropp gör mitt liv omöjligt att leva. Jag går hem och gråter och undrar varför det finns forskning om allting annat, allting, förutom min kvinnokropp. Svaret är enkelt: dom bryr sig inte om min kropp som något annat än en handelsvara en reklampelare en knulldocka. Jag går hem och gråter och dom ser på mig och säger ge inte upp så lätt! du får väl KÄMPA lite! stå på dig! och jag tänker att dom inte vet, dom har ingen aning om alla gånger jag kämpat krigat stått på mig. Att svaren helt enkelt inte finns där, för min kropp är inte min. Samtidigt penetrerar det min hjärna och jag tänker, jag tänker varför är jag en sån jävla tjej? Jag borde nog stått på mig bättre..eller så är det ingen fara, det här kanske är helt normalt? Jag kanske bara borde stå ut..flickor är ju så överkänsliga. För min kropp är inte min, den är en handelsvara en reklampelare en knulldocka, till den punkten där den inte längre fungerar. Då är den plötsligt min, då är det plötsligt mitt ansvar. Då är bristen på vård mitt eget fel, att jag inte har ryggrad att jag inte står upp att jag inte kämpar mer. Strukturella problem individualiseras och jag gråter, gråter, gråter för att allt alltid är mitt fel. När dom använder mig som knulldockor, när jag inte kommer förväntas jag säga stopp stanna vänd dig inte om! Min tur då! samtidigt som jag förväntas vara vän och finna mig och det är dubbelt, så jävla dubbelt. Jag ska tvinga mig till vård som inte finns på grund av strukturella fel, jag ska kämpa mig till att bli bemött på ett mänskligt varmt värdigt sätt.

Förstår ni inte? Hur kan ni inte förstå?

Media rapporterar om kvinnor som går åratal med dolda sjukdomar, som står ut för länge, som till slut kollapsar, vissa som till och med dör. Dom rapporterar som vore det vårt fel. Som om jag inte satt hemma och önskade att sjukhuset var ett alternativ när jag har så ont att jag inte kan stå. Samtidigt gråter männen när vi ber dom ta ansvar, dom skriker manshat!, dom säger men alla är inte sådana! jag har aldrig våldtagit! och jag undrar hur dom kan göra det så litet, så simpelt. Det handlar inte om enskilda våldtäkter, det handlar om våldtäktskultur. Det handlar om att jag känner mig våldtagen av hela jävla systemet. Att jag inte vänder mig till sjukvården när jag är i behov av den är strukturellt våld och det är strukturellt våld som män (vita män heterosexuella män medelklassmän cismän män män män) aldrig behöver finna sig i. Jag sluter ögonen och tänker även om du aldrig har våldtagit har du aldrig heller bemött en kvinna som din jämlike, jag säger inte att det är ditt fel jag säger att det är så det är. Dom ber mig att bemöta dom lite snällare och jag tänker på alla gånger jag gråtit glädjetårar för att en man bemött mig en tiondel så värdigt som jag bemött honom.

Jag är en handelsvara, jag är inte värd att ta på allvar och jag är så grovt manipulerad att jag ständigt ber om ursäkt, att jag vill avsluta denna post med att säga att jag har blivit bemött bra också, att det här inte är hela bilden, att en eller två läkare sjuksköterskor receptionister sett på mig och tagit mig på riktigt allvar, men faktum är att dom fortfarande är undantagen. Faktum är att jag gråtit varje gång någon sett mig i ögonen och behandlat mig som sin jämlike. Faktum är att jag stålsätter mig, förbereder mig på att höra att jag överdriver, att det inte är riktiga problem. Faktum är att min kropp inte är min, att min kropp är en handelsvara en reklampelare en knulldocka och när den inte längre fungerar vänder dom mig ryggen, för det är så man gör med produkter som inte går att laga.

1 kommentar:

Sigrid sa...

Så jävla starkt.

Det som krossar mitt hjärta allra mest är hur det penetrerar våra hjärnor när det tas ner på individuell nivå,
hur vi då tänker: MEN VARFÖR ÄR JAG SÅ SVAG/FUL/DUM/PASSIV, samhället premierar ju dom STARKA KVINNORNA, det är ju bara att vara en sån, eller.

För vi är inte garanterade något; allt vi får är villkorat; precis som någon med annan hudfärg måste BEVISA sin svenskhet så måste vi BEVISA att vi kan och klarar.

Fortsätt kämpa. Även om det krossar mitt hjärta att vi MÅSTE kämpa - så är det bättre än motsatsen.

Kolla in Kvinnohat på Instagram. Tusen kramar.